Boplatsbeskrivningar

Atterstaboplatsen

Attersta boplats nämns första gången år 1913 av forskaren Eskil Olsson. Boplatsen är belägen N.V. om bron över Lillån och invid skogskanten. Det är ett soligt och lugnt läge – alldeles ovan den dåvarande havsstranden. Strandlinjen gick då 40 meter över havet. En begränsad undersökning har gjorts av boplatsen och man fann, förutom de krukskärvsfynd som tidigare Atterstaägare gjort, en del krukskärvor som var dekorerade med gropar, kamstämplar samt en del avtryck som liknar snöravtryck.

Vid boplatsen har man även funnit fyra håleggade stenyxor, kvarts och flinta. Arkeologer som jämnfört materialet från Attersta med andra boplatsfynd skriver citat: Sammanfattningsvis kan konstateras, att inslaget av för gropkeramikens främmande mönster är särskilt framträdande från Attersta”

Längre än konstaterande av kontakt med åkerkulturen vågar författaren (L. Löfstrand) inte gå. Författaren konstaterar också att Atterstaboplatsens invånare bör ha haft ett starkt samband eller bebotts av folk bekanta med båtyxkulturens föremålstyper. En sammanfattning av Attersta-boplatsens undersökning finns i Västmanlands fornminnesförenings årsbok, 1965-66.

Kylösaboplatsen upptäckt 1989

Kylösas stenåldersboplats är belägen vid och på tomten till Kylösa 1:20. Vid en sökning efter en gammal torpgrund inom detta område påträffades keramikdelar med mönster och gropar.

Flint- och kvartsavslag, Kylösa boplats
Flint- och kvartsavslag, Kylösa boplats

En jämförelse gjordes av tomtägaren, J-O Johansson, med Länsmuseets krukskärvsmaterial från Fågelbacken (Hubbo). De funna skärvorna innehöll samma dekorationer som skärvorna från Fågelbacken, varvid museets arkeologer kontaktades. De besökte platsen och fann i trädgårds-landet ett stort antal krukfragment från olika slags kärl, två flintavslag och en del kvartsavslag.

Höjdläget är cirka. 40 m.ö.h. Materialet som arkeologerna fann inom boplatsområdet och läget i naturen gjorde att de bedömde att det rörde sig om en stenåldersboplats från den gropkeramiska perioden för ca 5000 år sedan. Krukskärvsmaterialet innehöll dekorationer från den äldre delen av den nämnda perioden men det fanns enstaka skärvor från stridsyxkulturen. Andra fynd som gjorts i trädgårdslandet är en liten slipsten som har använts för att vässa spetsiga föremål och två halsbandsdelar.

Krukskärvorna från Attersta saknar de äldre och storgropiga intrycken i skärvorna. Dessa finns hos Kylösas och Korgestas (Rosendal) keramiken.

Mälby-Vinterkärret (en inäga till Kylösa)

Under våren 1990 planterades ett hygge på Kylösa mot Mälbygränsen. Markområdet såg ”slitet” ut och två stenyxor, hålmejslar, har hittats på inägan Vinterkärret. Det fanns keramik vid en eldhärd samt på en åsen intill inägan. Skärvorna hade samma struktur och utseende som de vid Kylösas stenåldersboplats. Platsen har ett bra solläge vid utloppet från Vinterkärret som då var en grund sjö straxt ovanför den forntida stranden. Eftersom endast en mycket begränsad undersökning av området har gjorts kan man inte med säkerhet säga ifall området har varit en fast boplats eller en tillfällig uppehållsplats. Fyndplatsen är inte registrerad.

Korgesta – Rosendal

Denna boplats upptäcktes 1990. Krukskärvor vid Rosendal såg likadan ut som skärvorna från Kylösas stenåldersboplats. I september kom arkeolog Elisabeth Nyberg tillbaka med material som han hade lånat från Kylösas boplats. Ett besök gjordes hos Sven-Åke Eriksson i Rosendal. Keramikskärvor samt mycket kvartsavslag vittnade om att en boplats med all sannolikhet har existerat vid platsen.

Enligt Elisabeth Nyberg skulle detta i kombination med läget i naturen och höjdläget (40 m.ö.h.) vara tillräckligt för att få platsen godkänd som en stenåldersboplats. När Sven-Åke Eriksson byggde sin villa en bit NV om fyndplatsen fann han två stycken trindyxor. Korgesta-Rosendals e.v. stenåldersboplats bör hålla samma ålder som den vid Kylösa cirka 5000 år.

Sevallas kända stenåldersboplatser med dess fyndmaterial samt yxor från olika stensålderskulturer vittnar om att bygden har en mycket gammal kultur. Det gynnsamma höjdläget där skogsmark omsluter en slättmark med Sagån (den tidigare havsviken) som livsnerv har gjort det möjligt för folk att bo och få sin utkomst inom området – under skilda tider. Stenåldern övergick sedan i den tidsperiod som benämns bronsålder. Bronsåldern omfattar tidsperioden för 3500-2500 år sedan.

Källor

Mårten Stenberger: Det forntida Sverige.
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1917
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1965-66. Lars Löfstrands artikel.
Riksantikvarieämbetets inventering 1988-89. Sevalla socken.
Jan-Olov Johanssons förfrågan till markägarna om fynd 1967-92.
Prosten Muncktells dagbok, Sevalladelen, av Magdalena Hellkvist.
Karta erhållen av Elisabet Nyberg-Olsson Uppsala.
Fotografier från arkivet i Sevalla bygdegård.

Jan-Olov Johansson

Sevallas stenålder

– – – och efter den senaste nedisningen började landet åter resa sig ur havet. När inlandsisen smälte undan från Västeråstrakten, för ca 9500 år sedan, var området täckt med vatten. Ett brett sund över mellansverige förband Östersjön med Nordsjön. Under de följande 1500 åren avlagrades den brunaktiga glacialleran i havet. Den leran återfinns bl.a. inom Västeråsområdet. En kalkhaltig ström från Gävletrakten förde med sig kalk som avlagrades i leran. Området inom Sala – Enköping – Västerås innehåller stora utfällningar av denna kalk. Den närmaste tiden efter att isen hade dragit sig tillbaka var landhöjningen ca 10cm/år. Idag är höjningen 0,5cm/år i Mellansverige.

För 7500-8000 år sedan låg strandlinjen vid ca 60 m.ö.h. De högre kullarna i Sevalla syntes då ovan vattenytan. Det var områden mot Tortuna och en del bergkullar mellan Kinsta-Bispebo samt ett antal bergklackar mot Simtuna. Dessa öarna ingick i den dåvarande yttre skärgården.

Litorinahavet omkrig 4500 år f. Kr.
Litorinahavet omkrig 4500 år f. Kr.

Sevallaslätten var vid den här tiden täckt av ett 20 m djupt hav. Landhöjningen fortsatte och land steg ur havet – men inte regelbundet . Under vissa perioder återtog havet förlorat område. För cirka 7000 år sedan inträffade en sådan förändring. Havslinjen hade då kunnat vara nere på 40 m nivån men havet steg åter.

I de högre områdena i Västmanland bodde det en fast stenåldersbefolkning. De levde som naturfolk och livnärde sig på jakt och fiske samt vad skogen kunde ge. Deras främsta redskap var den så kallade trindyxan, en yxa som tidigare varit grovt tillslagen och med endast eggen tillslipad. Trindyxorna blev senare helt slipade. Trindyxor som har hittats i Sevalla beräknas vara ca. 5000 år.

Den ”första” fasta befolkningen kom till Sevalla för cirka 5000 år sedan. Havsnivån låg då på 40 meter och det är gränsen mellan jord och skog runt nuvarande Sevallaslätten. Området var en havsvik med öppningen ned mot Bredsdal-Simtuna och vattnet stod 5 m över nuvarande åkermark. Skog omslöt hela viken. Sagån hade sitt utlopp i viken vid bygdegården och Lillån hade sitt utlopp vid Attersta-Kinsta. Det bör ha funnits goda boplatslägen runt denna havsvik.

Den första kända befolkningen

Folket som levde här för 5000 år sedan hade ett milt klimat och skogarna bestod av lövträd och tall. Havet var fiskrikt och det fanns gott om säl i trakterna. Skogarna var stora. Folket valde sin boplats där försörjningen kunde ordnas och vid ett lämpligt läge i naturen.

Sevallaviken

Gropkeramik från Kylösa
Gropkeramik från Kylösa

Sevallas först kända befolkning tillhörde den s.k. gropkeramiska kulturen. De var i första hand ett jägar- och fiskarfolk och vad naturen hade att erbjuda. Dessa människor fann sin trivsel huvudsakligen i kustlandet och i någon mån vid stränderna av större insjöar. Benämningen gropkeramisk kultur härrör sig till en för dessa kustboplatser karaktäristisk lerkärlsform – ett spetsbottnat grovt lerkärl med en eller flera rader med intryckta gropar. Kärlen kan ha sådana gropar som enda dekoration eller i kombination med streck, kryss eller linjer. Man räknar med att detta folk hade lätt att anpassa sig och och var som alla naturfolk praktiska lagda. Där de kom i beröring med ”stenåldersbönder” lärde de sig att odla lite och hålla boskap, främst svin, men bönder på heltid blev dom inte.

Man räknar med att de var goda sjöfarare. Hur bostäderna såg ut vet man inte säkert men deras gravar var omsorgsfullt gjorda med offergåvor till både män och kvinnor. Man vet inte om ”gropkeramikerna” flyttade med vattnets tillbakadragande eller om de ändrade sin livsform till de nya förutsättningarna som strandängarna erbjöd.

En ny kultur och levnadssätt med en ny form på stenyxor, ”båtyxor”, kom efter den gropkeramiska perioden. Den nya kulturen har fått benämningen stridsyxekulturen eller båtyxefolket eftersom de nya yxorna hade en båtaktig form och en del med hål för skaftet (de äldre yxorna saknade hål). Ceremoniyxor fanns och var mer välgjorda. Ett praktexemplar har hittats vid Tallbacka.

Ceremoniyxa från Tallbacka
Ceremoniyxa från Tallbacka

Båtyxefolket levde främst av boskapsskötsel. De har vistats där det har funnits bete och vatten. Svedjebruk har förekommit för att få nya betesmarker och åkrar för att odla korn och vete.

Från denna kultur är endast ett fåtal boplatser registerade för Mellansverige och då med svaga kulturlager. Fynden av 27 skafthålyxor vittnar om att båtyxfolket har hållit till på Sevallaslätten. De har använt sig av Sagåns och Lillåns dalgångar för sin utkomst.

Källor

Mårten Stenberger: Det forntida Sverige.
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1917
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1965-66. Lars Löfstrands artikel.
Riksantikvarieämbetets inventering 1988-89. Sevalla socken.
Jan-Olov Johanssons förfrågan till markägarna om fynd 1967-92.
Prosten Muncktells dagbok, Sevalladelen, av Magdalena Hellkvist.
Karta erhållen av Elisabet Nyberg-Olsson Uppsala.
Fotografier från arkivet i Sevalla bygdegård.

Jan-Olov Johansson