Å-kampen

Lördagen den 4 augusti kl 16:00 samlas vi för att ha dragkamp mellan boende på båda sidor om Sagån i Sevalla. På den östra sidan står fjolårsvinnarna redo att möta den revanschsugna västra sidan.

Vi samlas som brukligt vid bron i Väsby och går därefter ner till arenan där avgörandet kommer att ske.
När dragkampen är avgjord så äter vi tillsammans, så ta med det ni vill äta och dricka. Med tanke på det rådande väderläget och förbudet mot grillning på annan plats än på den egna tomten kommer inte några grillar att finnas tillgängliga.

Varmt välkomna önskar styrelsen i Sevalla Hembygdsförening!

Å-kampen 2017

Lördagen den 5 augusti kl 16:00 samlas vi för att ha dragkamp mellan boende på båda sidor om Sagån i Sevalla. På den östra sidan står fjolårsvinnarna redo att möta den revanschsugna västra sidan.

Vi samlas som ifjol vid bron i Väsby och går därefter ner till arenan där avgörandet kommer att ske.
När dragkampen är avgjord så finns grillar uppställda och vi grillar och äter tillsammans, så ta med det ni vill äta och dricka.

Varmt välkomna önskar styrelsen i Sevalla Hembygdsförening!

Å-kampen

Lördagen den 6 augusti kl 16:00 samlas vi för att ha dragkamp mellan de två åsidorna. Vi samlas vid bron och går därefter ner till arenan där avgörandet kommer att ske.

När dragkampen är avgjord så grillar vi och äter tillsammans så ta med det ni vill äta och dricka. Vi ordnar med grillar.

Varmt välkomna önskar styrelsen i Sevalla Hembygdsförening!

Sevalla Kraftstation 1918

Sevalla Elektriska Industriförening 1918-1950

Året var 1917. Första världskriget rasade fortfarande ute i Europa. Här hemma rustades för freden. Den 16 december hade socknens visionär och handlingskraftige man, häradsdomare A J Johansson i Bro, (gemenligen benämnd domarn) kallat till ett viktigt möte i Sevalla Missionshus. Han hade förberett sig grundligt när han nu tog initiativ till att bilda en elektrisk industriförening för att man skulle få tillgång till elektricitet i socknen. Det framgår av § 1 i protokollet från mötet: ”Sedan undertecknad A J Johansson, som valdes till ordförande att leda dagens förhandlingar, redogjort för frågan och framlagt fullständig utredning rörande frågans ekonomiska läge och möjligheter till bärighet vidtog diskussion härom hvarvid samtliga enade sig om att bilda föreningen i fråga”. Alla ägare eller brukare av gårdarna i Attersta, Kinsta, Bro, Nibble, Korgesta, Kylösa, Mälby, Väsby, Prästgården och Klockargården var närvarande och tecknade sig för andelar i den blivande föreningen.

En interimsstyrelse på 5 personer valdes. Det blev A J Johansson Bro, Axel Jäderlund Herrkvarn, Axel Selvin Kinsta, K J Elander Attersta och Petrus Johansson Skogsbro. Dom fick i uppdrag att fullfölja ett av A J redan upprättat kontraktsförslag om att köpa Herrkvarn av Axel Jäderlund för 52.000 kr. Detta inkluderade hela fastigheten med jordbruk och skog, kvarn och sågverk, vattenrätt samt dessutom alla levande och döda inventarier. Axel Jäderlund skulle anställas som direktör i det nya företaget.

Den nya styrelsen vilade inte på lagrarna. Före årets slut hade man hållit ytterligare tre sammanträden och antagit anbud på generatorer och transformatorer från ASEA och turbiner från Arboga Mekaniska verkstad. Man skulle anlägga kraftstation i Herrkvarn. Sagåns vatten skulle ge kraft åt hela socknen. Kvarnrörelse, sågverk och jordbruk skulle föreningen också bedriva.

Den 10 januari 1918 hade man kallat på Gustafsson i Brånsta (elektriker?) och han och hela styrelsen gick större delen av de planerade linjerna för att bestämma antalet stolpar. 180 högspänningsstolpar, 9 meter långa och 100 st. 7-meters lågspänningsstolpar behövdes. Stolparna skulle levereras av medlemmarna.

Först den 7 februari 1918 hölls det välbesökta konstituerande sammanträdet då föreningen formellt bildades och stadgar antogs. I ändamålsparagrafen anges att man skall driva jordbruk, kvarn- och sågverksrörelse och distribuera elektrisk energi.

Styrelsen fick fortsatt förtroende. Revisorer blev August Berggren och den mångbetrodde klockaren och barnaläraren, Oscar Johansson, som var medlem med 5 andelar för Klockargården. Föreningens firma blev Sevalla Elektriska Industriförening u.p.a.

Förening u.p.a. (utan personligt ansvar) gällde för alla vanliga medlemmar, men för styrelsen gällde att man fick ikläda sig personlig borgen för föreningens alla lån. Man måste verkligen sköta affärerna väl så att det inte blev något fallissemang.

Alla medlemmar stod dock risken för de egna tecknade insatserna. En insats per hektar åker måste man delta i föreningen med. Varje insats var på 100 kr, varav 35 kr avsåg elnätet och 65 kr industrianläggningarna. Pengarna betalades inte kontant, utan man fick skriva en revers (skuldsedel) på beloppet och med reverserna som säkerhet så kunde föreningen låna pengar i bank. För en vanlig bondgård på 50 hektar blev det alltså 5.000 kr, vilket var mycket pengar på den tiden.

Under sommaren 1918 byggdes kraftstation och installerades turbiner och generatorer. Högspänningslinjer byggdes ut till varje gård och avslutades med en transformator. Därefter fick gården själv bekosta dragning av lågspänningsledningar inom gården (efter anvisningar från föreningen). Leveransen av de sista transformatorerna dröjde, så ordföranden fick i uppdrag att resa till Ludvika och snabba på ASEA:s leveranser. Det var ju krig och kristid så det var svårt att få fram material.

I oktober 1918 var i alla fall allt så färdigt så att man kunde börja leverera ström i nätet. Då hölls en subskriberad invigningsfest i Bro, en ”ljusfest”. Före festen hölls stämma i Missionshuset. Då hade styrelsen föreslagit att bygga ett tegelbruk också, vilket inte varit på tal dessförinnan. Ärendet blev bordlagt, med uppdrag åt styrelsen att sammankalla en ny stämma om 14 dagar och till den presentera ett fullständigt förslag med kostnadsberäkning.

14 dagar räckte för styrelsen till att få fram ett fullständigt förslag om byggande av tegelbruk med maskiner från Svedala och den 5 november 1918 togs beslut på extra stämma och tegelbruket byggdes 1919.

Protokoll för Sevalla Elektriska Industriförenings styrelse 3/2 1919: ”Kontrakt upprättades med Wiktor Söderlund om uppförande af tegelbruk enligt ritningar för en kostnad af 6.200 kronor, häri inbegripet afträde och materialbod till hvilka byggnader styrelsen nu utstakade plats och skulle dessa genast upföras af verke för (planerad?) lada.”

Den utökade verksamheten medförde dock att man behövde öka andelskapitalet. Ytterligare 100 kr per hektar fick medlemmarna satsa, först i form av reverser men så småningom inbetalning kontant. Det hade varit en intensiv tid för styrelsen med sammanträden varje vecka och ibland varannan dag. Men nu skulle man få en verksamhet som skulle vara bärkraftig med flera olika ben att stå på. Så fugerade det också till att börja med. Den elektriska verksamheten drogs hela tiden med stora underskott. Taxan var för låg i förhållande till kostnaderna. Man hade sneglat på jämförbara socknar när man satte taxan och det var styrelsens ambition att kunna hålla låga taxor och ”ta igen på gungorna vad man förlora´ på karusellen”. Kris- och dyrtiden som såg ut att möjliggöra den strategin gick emellertid över i en depression med starkt fallande priser 1921-1922. Stora lager av sågade trävaror och tegelvaror gick snabbt ned i pris och föreningen hamnade i en djup ekonomisk kris.

Inför föreningsstämman den 18 april 1922 hade hela styrelsen ställt sina platser till förfogande och annonserat detta i kallelsen. Resultatet 1921 utvisade förlust i samtliga rörelsegrenar med totalt 58.600 kr. Skulderna översteg tillgångarna med 42.100 kr. Trots detta fick inte styrelsen respass. Styrelsen var ju i borgen för föreningens skulder och vid det här tillfället var det nog ingen ny kandidat som ville hoppa in i den rollen. Styrelsen hade diskuterat hur man skulle kunna lätta på den här bördan och undersökt om delar av verksamheten, t.ex. tegelbruket och sågen kunde ombildas till aktiebolag.

Saken utreddes grundligt med hjälp av bland annat advokat Ernfrid Browaldh, Västerås (född i Sevalla). Slutsatsen blev dock att det inte skulle ge några nya pengar, i synnerhet som depressionen drabbat även medlemmarna, bönderna. Det var ont om pengar överallt och utsiktslöst att få in pengar genom nyemission.

Vid ett provisoriskt bokslut den 15 aug samma år noterades dock att föreningens ställning blivit aningen bättre. Både tegelbruket och sågen och även den elektriska verksamheten visade överskott från årsskiftet medan lantbruket och kvarnen visade förlust. Netto dock ett litet plus på 3.700 kr. Tanken på bolagisering lades på hyllan.

Man kämpade vidare, och att man verkligen fick kämpa i de dåliga tiderna belyses av att 1926 hade man 270 poster utestående fordringar för tegelvaror, virke och sågning! Varav några var 3 år gamla! Nu skall man inte tro att det bara var ägarna till Industriföreningen som satt i klämma. Detsamma gällde också de anställda. I samband med krisen 1922 gav styrelsen direktören det smärtsamma uppdraget att förhandla ned lönerna med 12%. Detta motsvarade fördyringen av produktionen p g a den just genomförda reformen om 8 timmars arbetsdag (tidigare 9 tim). Det fanns inga marginaler i företaget för att klara den kostnadsökningen. Föreningen var ju konkursmässig, det var bara tack vare styrelsens personliga borgen som företaget kunde drivas vidare.

När föreningen genomlidit stormarna i samband med depressionerna 1921-22 och 1929-31 seglade man in i lugnare vatten i mitten på 30-talet och till 1 jan 1936 blev det möjligt att inköpa Väsby Kvarn med såg och jordbruk för 40 000 kr och säljaren, August Flodström, anställdes som föreståndare för kvarnen. Det innebar att kvarnrörelsen kunde koncentreras till Väsby Kvarn, som var större och modernare.

På hösten 1936 säger Jäderlund upp sig till den 1 jan 1937 pga. sviktande hälsa, men erbjuds istället att få tjänstledighet den tid han behöver för att återvinna hälsan – och därvid blir det.

Ny direktör under Jäderlunds tjänstledighet blev August Berggren, Korgesta. Jäderlund skulle under tiden hjälpa till så mycket han orkade. Han var då 65 år och återinträdde sedan inte i tjänsten, så Berggren fortsatte som direktör. Berggren var en mångkunnig man och Jan Selin berättar att han var både händig och musikalisk, spelade klarinett och fiol och t.o.m. byggde fioler. Inga-Maj Ullberg, född Berggren, berättar att hon ofta fick följa med sin pappa till Herrkvarn, och hon passade då telefonen medan pappan var ute på industrierna. 1938 köpte Berggren bil, en Adler, som sonen Hugo blev chaufför på. Då underlättades transporterna mellan Korgesta och Herrkvarn.

I nov 1937 beslutar styrelsen att lösa frågan med den då bristfälliga sågen genom att flytta upp den i kvarnhuset, som nu blivit ledigt sedan man flyttat kvarnverksamheten till Väsby Kvarn. Dock måste byggnadstekniska frågor lösas i samband därmed och då var det nödvändigt att skaffa sakkunskap. Styrelsen, som var lite försiktig med utgifter, beslöt att i första hand utnyttja den sakkunskap som fanns hos styrelseledamoten Karl Johan Elander. I och med flytten fick man också ett bra sågspånshus i gamla sågen.

I mars 1938 beslutar styrelsen se över och höja brandförsäkringarna. I samband därmed krävde försäkringsbolaget att tegelbruket skulle ha tegeltak. Det var tydligen spåntak intill dess. Det var välbetänkt att se över försäkringarna, för den 23 februari 1939 brann sågen (gamla kvarnhuset) och kraftstationen. Inte ett ord om branden i protokollen, men omedelbart efter det datumet blev det stor aktivitet i styrelsen. Man satte igång och förhandlade med staten om leverans av kraft och hade nätet under spänning igen redan på söndagen efter branden, som inträffade på en torsdag. Också försäkringsbolaget handlade snabbt. Redan 6 dagar efter branden fick föreningen ut ersättningen, 26.000 kr från Fylgia!

När sågen skulle återuppbyggas uppkom frågan om taktäckningen skulle vara tegel eller plåt. Tegel tillverkade man ju själv, men det skulle fördyra undertaket så mycket jämfört med plåttäckning, så man beslöt att använda plåt trots att plåten i sig var dyrare än teglet.

Tegelbruket hade en stor kundkrets. Den största kunden var Domänstyrelsen, som köpte tegelrör och taktegel till sina arrendegårdar i större delen av länet. Till Färna Bruk gick en hel del och till industrierna i Skinnskatteberg gick det stora mängder murtegel. I april 1938 inkom en skrivelse från Domänstyrelsen om att det blivit känt att ”Sevalla taktegel hade en tendens att flagna och vittra sönder”. Domän efterlyste utlåtande från Provningsanstalten och löfte från Industriföreningen om att ersätta flagnat tegel.

En ny lertäkt öppnades i Skogsbro för att få bättre råvara till takteglet. Det har inte gått att hitta något beslut om det i styrelseprotokollen, men i nov 1938 finns dock protokollfört i samband med dragning av el till Hagalund, att en transformator skulle sättas vid lergropen i Skogsbro för att få el till ett uppfordringsverk för leran.

Sevalla Tegelbruk
Sevalla Tegelbruk på Industriföreningens tid. 1958 brann bruket men byggdes upp igen till nuvarande form som är lägre och bredare.

Så kom andra världskriget 1940 med avspärrning och stor brist på däck. Detta drabbade lastbilen som föreningen hade för att leverera tegel. Bränsle till den fanns inte alls. Gengasaggregat måste införskaffas för att hålla bilen igång.

Gengasaggregatet hade anskaffats i juni 1940, men redan i nov samma år beslutar styrelsen att byta till en starkare bil för att den gamla var för svag med gengas. Till detta bidrog också att man fått förfrågan från Vägstyrelsen om snöplogning, som man såg som en bra extrainkomst. Ett knappt år senare beslutade man dock säga upp snöplogningen eftersom den var för tung även för den nya bilen och tegelkörningen hade blivit lidande. Snöplogningen under de snörika krigsvintrarna var givetvis extra påfrestande. Dock behåller man mjölkkörningen som gav en bra inkomst.

Gengasen höll på att kosta chauffören Erik Gustavsson livet. Han hade varit inne i garaget och tänt gengasgrytan och kört med fläkten som höll fyr i grytan tills motorn kunde startas. Då bildas den mycket giftiga och luktlösa gasen kolmonoxid (själva gengasen) och Erik, som var en riktig kraftkarl, var väl inte riktigt medveten om att gasen kunde skada honom. Hans hjälpkarl vågade inte gå in och dra ut Erik, som satt tillsynes livlös i bilen, utan han hämtade Eriks hustru Matty. Hon lyckades släpas ut honom, och han skjutsades i ilfart till lasarettet i Lindströms taxi med Aldor Lundberg som chaufför och rutorna öppna för att Erik skulle få luft. Han återhämtade sig så småningom och levde många år ytterligare. Men händelsen fick sin epilog när Yrkesinspektionen i sept. 1943 krävde bättre ventilation i garaget.

Däcksituationen blev alltmera desperat under 1944. Man diskuterade t.o.m. att inköpa stålskenor i stället för däck, men avstod. Det fanns tydligen riktiga nödlösningar. Annars vet jag att många lastbilar i lite lättare trafik byggdes om till personbils-boggi. D.v.s. lastbilar som haft en axel bak med 4 lastbilshjul, fick boggi med 8 personbilshjul. Staten hade beslagtagit hjulen på alla privatbilar, som inte hade särskilda skäl för att köra och bilarna stod uppallade under kriget, Så det fanns tillgång på personbilshjul för nyttotrafiken.

Aug. Berggren avled i jan. 1941 bara 54 är gammal efter ett snabbt förlopp av sjukdomen leukemi. Som ny direktör tjänstgjorde då ordf. A J Johansson.

I juni 1942 insjuknar A J Johansson och måste läggas in på lasarettet. Han var då 79 år och både ordf. och vd för sitt skötebarn, Industriföreningen. Till att ersätta honom under sjukdomstiden valdes Petrus Johansson i Skogsbro som vd och Eric Johansson i Väsby som ordförande. På årsstämman i april 1943 valdes J Edw. Selin, Korgesta in i styrelsen. Han efterträdde då A J Johansson, som hade avlidit i samband med sin sjukdom 1942.

Först 1945 utsträcktes ellinjerna till Väsby Sätrarna (alla gårdar och bostäder norr om Väsby kvarn), Saxargatan (från Asplunda till Olivehäll) och sträckan Kylösa – Sörsätra – Rosendal – Lilla Korgesta. Pilstrands Elektriska i Tortuna utförde dessa arbeten. Ordföranden hade redan 1936 fått förfrågan från flera av gårdarna norrut längs Sagån om elektrisk ström och styrelsen beslutade utreda frågan och återkomma, men det kunde tydligen förekomma långsam handläggning redan på den tiden.

På hösten 1945 köptes en väldigt fin rotstående fröställing av tall på Kinsta skogen för 26 kr per m3. Det priset var högre än det gängse timmerpriset och måste först godkännas av Priskontrollnämnden! Ett drygt år senare beslutar dock styrelsen att höja elpriset med 17,5 %, utan att invänta Priskontrollnämndens utlåtande!

1946 såldes Tegelbruket till bröderna Sune och Tore Pettersson för 104.000 kr. Då blev det ny fart på verksamheten och tegelbruket upplevde en blomstringstid de närmaste 10-15 åren.

Kraftverket och elledningarna såldes den 10 juli 1948 till Vattenfall för 35.000 kr med tillträde 1 jan 1949. Hela elnätet behövde då rustas upp och spänningen skulle höjas från 127 till 220 volt. Samtidigt blev det större transformatorer ute på gårdarna så att var och en kunde skaffa en stor elmotor för tröskningen. Den kunde nu kopplas in direkt på lågspänningen. Tidigare kunde man bara använda föreningens två motorvagnar, som hade både transformator och motor inmonterade i vagnen och som anslöts till högspänningen ute på gårdarna. Det gick till så att högspänningslinjen var dragen till en stolpe utanför tröskladan, och högt upp i den stolpen satt ett anslutningsdon där man kunde ansluta motorvagnens motsvarande don, som satt på en lång stång. ”Eric i Väsby”, som nu var föreningens ledare och starke man, lyckades också förhandla fram att Kraftverket skulle bekosta alla omändringar av motorer och hushållsapparater hos abonnenterna till 220 volt.

Sågen och mangårdsbyggnaden skulle också säljas och Svensk Fastighetsförmedling fick uppdraget. Dom hade en spekulant som bjöd 35.000 kr och föreningen slog till. Det var tegelbrukets nya ägare som köpte såg och mangårdsbyggnad också. Vidare avyttrades stugan på ägorna till Arvid Carlsson och skogen till Eric Johansson.

Efter det hade föreningen ingen verksamhet kvar och 1950 upplöstes föreningen genom likvidation och 40,98 % av insatserna kunde betalas tillbaka. Bönderna i socknen förlorade alltså 59 % av sina insatser på 200 kr per hektar, eller nära 6.000 kr på en 50-hektars gård. Det man vann var ju dels att man fick elektricitet tidigt (om man bodde i den centrala delen av socknen) och dessutom blev det mera liv i bygden med industriverksamheten.

Skrivet av: Lars Elander

Väsby Kvarn – epoken Flodström

Vi äldre sevallabor minns August Flodström som socknens mjölnare. Det tyckte vi att han hade varit ”i alla tider”. August var född 1873 i Sevalla. Pappan, byggmästare Anders August Flodström kom från Vestansjö i Folkärna där han var född 1840. 16 år gammal kom denne som kvarndräng till sin barnlöse farbror Johan Ludvig med hustru Gustafva i Väsby Kvarn. Där togs han emot som ett barn i huset och blev upptagen som fosterson. 1870 gifte sig Anders August med Casparina Wilhelmina Granell från Björksta. Johan Ludvig dog 1873, endast 42 år gammal. Anders August blev då vid 33 års ålder ansvarig för driften av kvarnen. Samma år föddes den August Flodström som är vår huvudperson. När Johan Ludvigs hustru Gustafva avled 1886, testamenterade hon makarnas hela kvarlåtenskap till Anders August. Av bouppteckningen framgår att boet utvisade en behållning på 21,338:31 – en med dåtidens penningvärde ansenlig förmögenhet.

Det är mycket möjligt att Johan Ludvig Flodström var den som på 1800-talet köpte kvarnen av Wäsby rusthåll, som ägde kvarnen 1754 när Olof Grau gjorde sina anteckningar om socknen.

Kvarnrörelsen gick uppenbarligen bra på 1800-talet. Då fanns inga andra kvarnar än vattenkvarnar för malningen. Vattenföringen i Sagån var då också dubbelt så stor som under 1900-talet (enl. August F.) Orsaken var Sala Silvergruva.

Redan på 1500-talet hade Gruvan anlagt en damm i Sagån vid Sala sockenkyrka, Saladamm. Där byggde man en hytta för att smälta ut silvret ur malmen. Vattenkraften måste man ha för att krossa malmen.

När brytningen vid Gruvan ökade måste man öka vattenkraften vid Hyttan och år 1630 tog man det drastiska steget att i stor skala omskapa landskapet norr om Saladamm.

Sjön Hallaren mellan Möklinta och Enåker hade sitt naturliga utlopp i Dalälven vid Färnebo-fjärden. Det utloppet dämdes igen och ett nytt utlopp grävdes till Sagån. Samtidigt höjdes nivån i sjön 5 meter, räknat från dagens, och sjöns yta ökade mångdubbelt till att vara Västmanlands största sjö. Hela den vidsträckta slätten vid Saladamm sattes nu under vatten och fallhöjden vid Hyttan blev större.

Med detta enorma vattenmagasin och ett större nederbördsområde kunde vattenföringen i Sagån hållas hög och konstant. Det gynnade inte bara Sala Hytta utan också alla kvarnar nedströms.

Sådant var läget när den unge August fick börja arbeta i kvarnen som 15-åring. Det första var att lära sig att hugga stenarna. Stenarna måste underhållas för att ytan skulle vara malvänlig och skårorna ha sin rätta form. Se´n var det till att lära sig mala och ställa in stenar och matning rätt.

Men han fick också möjlighet att studera vidare. Då var det Tekniska Skolan i Västerås som gällde. Den kallades också för Slöjdskolan. Förutom den teoretiska undervisningen fick man lära sig slöjd i vid bemärkelse i praktiska övningar. Efter examen hade man rätt att titulera sig byggmästare.

Det var en utbildning som säkert kom väl till pass när han som 24-åring ställdes inför att bistå sin far med att förnya kvarnen.

1897 revs den gamla kvarnbyggnaden vid Väsby Kvarn. Det var ett timrat hus med brutet tak. Den nya kvarnen byggdes upp på samma plats men nu blev det en gedigen och pampig byggnad i sten. Undervåningen murad med natursten och i övrigt med tegel från Heby. Kvarnen står stadigt på berggrunden, men det blev mycket arbete med att spränga berg när utloppsrännan från turbinen måste fördjupas för att öka fallhöjden.

Ansvarig för stenarbetena var med stor sannolikhet Karl Leonard Borén från Tortuna, farfar till Ingemar Borén. Borén gjorde många stora arbeten, bl a vägbroar och stenladugårdar omkring Västerås. Boréns medhjälpare var oftast Karl Albert Herrlin från Mälby, Sevalla. Det är lätt att ta för givet att Herrlin gjorde sin del av arbetena på Väsby Kvarn.

Den nya kvarnen stod klar 1898. Då hade det gamla vattenhjulet i gamla kvarnen ersatts med en turbin från Sala Maskinfabrik. En för den tiden enastående nyhet som man också kostade på sig var en elektrisk generator. En av ASEA:s grundare, uppfinnaren Jonas Venström, Arboga, hade just några år tidigare konstruerat en dynamo, en likströms-generator med permanentmagneter efter exakt samma principer som dynamon till våra cykellysen. Den första installerades hos en kvarnägare Engelbrektson i Örebro. Det var tydligen kvarnägarna som låg i framkanten på teknikutvecklingen. Kanske bidrog det också för Väsby Kvarns del att den unge August just genomgått teknisk utbildning och fått lära sig om elektricitetens möjligheter.

Som gårdsbelysning monterade man en bågljuslampa, som bildade en svetslåga mellan två kolelektroder. Den hade ett utomordentligt starkt sken och första kvällen den var tänd så kom det folk från Ransta för att hjälpa till att släcka eldsvådan. Man hade sett ljusskenet på himlen och trodde det kom från en brand. Sockenborna uttryckte saken som så, att lampan i Väsby Kvarn lyste upp hela socknen! Flodströms var 20 år före resten av socknen med att använda elektricitet.

År 1900 gifte sig August med Agnes Pettersson från Bro. Hon var dotter till lantbrukaren, auktionsförrättaren, ombuds-mannen m.m. J.E. Pettersson. Han hade börjat som bonddräng i Norrby ”med två tomma händer” och sedan köpt gården i Bro, som i socknen kallats Lappbro. En av Agnes bröder, Ernfrid, tog sig namnet Browaldh och blev riksbekant som chef för Svenska Handelsbanken.

Kvarnrörelsen blomstrade och Agnes Flodström berättar att ett år inför julen var det kö utav kvarnskjutsar ända bort till Prästkvarn, som låg där Bygdegården ligger nu. ”Först till kvarn får först mala” gällde givetvis så det kunde bli lång väntan för dem, som hamnade långt bak i kön.

Att långväga kvarnkunder övernattade i kvarnen var ganska vanligt. Då sov man i kvarnkammaren, som var uppvärmd av en kamin och man hade matsäck med åt både sig själv och hästarna. Det fanns ett kvarnstall åt hästarna. De som sov över fick morgonkaffe inne i köket. Var det lite större kunder så vankades också en sup inne på kontoret.

Att det fanns långväga kunder framgår av upptagningsområdet, som sträckte sig från Sala socken och Norrby i norr till Kungsåra – Irsta – Västerås i söder och Romfartuna i väster.

Det var inte bara gårdarnas malning som skulle ombesörjas. Även de anställda, statarna, hade malning att göra. De fick sin lön delvis i natura, d v s korn eller havre till grisen och vete och/eller råg till hushållet. 4 gånger om året betalades staten (naturalönen) ut.

Fru Flodström hade ett kusligt minne från vårfloden 1904. Hon och en piga skulle ut till ladugården på kvarnholmen för att se till en sjuk ko på kvällen. Medan de var där steg vattnet hastigt så att de inte kunde komma tillbaka. Vattnet gick så högt så att isflaken slog i väggen så hela ladugården ruskade. Dom fick ta sin tillflykt till foderladan och övernatta högt uppe i höet. På morgonen var vattnet ännu högre och dom kunde bara se på när strömmen tog med sig all årsveden från vedbacken. Stockar som var nerkörda till sågbacken för sågning följde också med.

Under åren 1899 till 1905 omreglerades sjön Hallaren och de stora vattenmagasinen tömdes. Då fanns tillgång till ångmaskiner för att driva Hyttan vid Saladamm och de stora åkerarealer som lagts under vatten behövdes bättre för att producera mat. Då öppnades åter sjön Hallarens utlopp till Dalälven och vattenföringen i Sagån återgick till vad den varit före 1630, ungefär en halvering av flödet enligt August Flodström.

Makarna Flodström hade tre barn, Gösta (-01) som emigrerade till USA, Märta (-04) gift med Herman Frödin i Sonnebo och Eric (-16) pigg och minnesgod Västeråsare liksom hustrun Ulla.

Eric Flodström, som gjort karriär inom ICA-rörelsen och haft det centrala och övergripande ansvaret för detaljhandels-utvecklingen, berättar:

Krisen och utslagningen av bygdekvarnarna fick min far uppleva på 20- och 30-talen.

En parallell som jag upplevt på nära håll är lanthandelns kris och i stort sett försvinnande.

Genom kraftnätets utbyggnad tillkom kvarnar som Tortuna och Tillberga, som inte var beroende av vattenkraft. Konkurrensen ökade, men en mycket viktig ”spik i kistan” var möjligheterna för gårdarna att för en relativt billig penning skaffa s.k. gröpekvarnar. Där försvann en stor del av underlaget.

En annan faktor var den storindustriella utvecklingen av kvarnrörelsen. Genom tekniska framsteg kunde de större kvarnarna, t.ex. Saltsjöqvarn och Kooperationens Tre Kronor i Stockholm, Uppsala Ångqvarn och Uppsala Valskvarn få fram ett vetemjöl, som vida översteg bygdekvarnarnas i bakförmåga. Detta innebar att även vissa gårdar köpte sitt vetemjöl för bakning. Jag kommer ihåg från barndomen att pappa talade om hur storkvarnarna kunde blanda upp det svenska vetet med amerikanskt högproteinvete (s k hårdvete) och på så sätt få fram en bättre produkt. Då hjälpte det inte att pappa skaffade porslinsvalsar till valskvarnen för att få fram det allra finaste mjölet. Bakningsförmågan kunde han inte påverka.

Den här utvecklingen accelererade under 20 och 30-talen och bidrog till att rörelsens ekonomi blev allt mera pressad. När pappa vid 63 års ålder fick erbjudande från Industriföreningen om köp accepterade han detta och kvarstod som föreståndare för kvarnen en bit upp i 70-årsåldern. Men något överskott att tala om gav inte affären

Därmed var epoken Flodström i Väsby Kvarn avslutad. Kvarnen fortlevde dock ytterligare några årtionden.

Ovanstående nedteckningar bygger på en bandinspelad intervju med August och Agnes Flodström, som Roland Lindström och Eric Johansson i Väsby gjorde på 1960-talet, när makarna bodde i sin pensionärslägenhet på Tessingatan i Västerås. Dessutom har jag haft samtal med Eric Flodström, Västerås, Ingemar Borén, Tortuna, Torsten och Gunilla Karlsson, Mälby och docent Harald Agrell, SGU, Uppsala (angående sjön Hallaren)

Lars Elander

Sevallas stenålder

– – – och efter den senaste nedisningen började landet åter resa sig ur havet. När inlandsisen smälte undan från Västeråstrakten, för ca 9500 år sedan, var området täckt med vatten. Ett brett sund över mellansverige förband Östersjön med Nordsjön. Under de följande 1500 åren avlagrades den brunaktiga glacialleran i havet. Den leran återfinns bl.a. inom Västeråsområdet. En kalkhaltig ström från Gävletrakten förde med sig kalk som avlagrades i leran. Området inom Sala – Enköping – Västerås innehåller stora utfällningar av denna kalk. Den närmaste tiden efter att isen hade dragit sig tillbaka var landhöjningen ca 10cm/år. Idag är höjningen 0,5cm/år i Mellansverige.

För 7500-8000 år sedan låg strandlinjen vid ca 60 m.ö.h. De högre kullarna i Sevalla syntes då ovan vattenytan. Det var områden mot Tortuna och en del bergkullar mellan Kinsta-Bispebo samt ett antal bergklackar mot Simtuna. Dessa öarna ingick i den dåvarande yttre skärgården.

Litorinahavet omkrig 4500 år f. Kr.
Litorinahavet omkrig 4500 år f. Kr.

Sevallaslätten var vid den här tiden täckt av ett 20 m djupt hav. Landhöjningen fortsatte och land steg ur havet – men inte regelbundet . Under vissa perioder återtog havet förlorat område. För cirka 7000 år sedan inträffade en sådan förändring. Havslinjen hade då kunnat vara nere på 40 m nivån men havet steg åter.

I de högre områdena i Västmanland bodde det en fast stenåldersbefolkning. De levde som naturfolk och livnärde sig på jakt och fiske samt vad skogen kunde ge. Deras främsta redskap var den så kallade trindyxan, en yxa som tidigare varit grovt tillslagen och med endast eggen tillslipad. Trindyxorna blev senare helt slipade. Trindyxor som har hittats i Sevalla beräknas vara ca. 5000 år.

Den ”första” fasta befolkningen kom till Sevalla för cirka 5000 år sedan. Havsnivån låg då på 40 meter och det är gränsen mellan jord och skog runt nuvarande Sevallaslätten. Området var en havsvik med öppningen ned mot Bredsdal-Simtuna och vattnet stod 5 m över nuvarande åkermark. Skog omslöt hela viken. Sagån hade sitt utlopp i viken vid bygdegården och Lillån hade sitt utlopp vid Attersta-Kinsta. Det bör ha funnits goda boplatslägen runt denna havsvik.

Den första kända befolkningen

Folket som levde här för 5000 år sedan hade ett milt klimat och skogarna bestod av lövträd och tall. Havet var fiskrikt och det fanns gott om säl i trakterna. Skogarna var stora. Folket valde sin boplats där försörjningen kunde ordnas och vid ett lämpligt läge i naturen.

Sevallaviken

Gropkeramik från Kylösa
Gropkeramik från Kylösa

Sevallas först kända befolkning tillhörde den s.k. gropkeramiska kulturen. De var i första hand ett jägar- och fiskarfolk och vad naturen hade att erbjuda. Dessa människor fann sin trivsel huvudsakligen i kustlandet och i någon mån vid stränderna av större insjöar. Benämningen gropkeramisk kultur härrör sig till en för dessa kustboplatser karaktäristisk lerkärlsform – ett spetsbottnat grovt lerkärl med en eller flera rader med intryckta gropar. Kärlen kan ha sådana gropar som enda dekoration eller i kombination med streck, kryss eller linjer. Man räknar med att detta folk hade lätt att anpassa sig och och var som alla naturfolk praktiska lagda. Där de kom i beröring med ”stenåldersbönder” lärde de sig att odla lite och hålla boskap, främst svin, men bönder på heltid blev dom inte.

Man räknar med att de var goda sjöfarare. Hur bostäderna såg ut vet man inte säkert men deras gravar var omsorgsfullt gjorda med offergåvor till både män och kvinnor. Man vet inte om ”gropkeramikerna” flyttade med vattnets tillbakadragande eller om de ändrade sin livsform till de nya förutsättningarna som strandängarna erbjöd.

En ny kultur och levnadssätt med en ny form på stenyxor, ”båtyxor”, kom efter den gropkeramiska perioden. Den nya kulturen har fått benämningen stridsyxekulturen eller båtyxefolket eftersom de nya yxorna hade en båtaktig form och en del med hål för skaftet (de äldre yxorna saknade hål). Ceremoniyxor fanns och var mer välgjorda. Ett praktexemplar har hittats vid Tallbacka.

Ceremoniyxa från Tallbacka
Ceremoniyxa från Tallbacka

Båtyxefolket levde främst av boskapsskötsel. De har vistats där det har funnits bete och vatten. Svedjebruk har förekommit för att få nya betesmarker och åkrar för att odla korn och vete.

Från denna kultur är endast ett fåtal boplatser registerade för Mellansverige och då med svaga kulturlager. Fynden av 27 skafthålyxor vittnar om att båtyxfolket har hållit till på Sevallaslätten. De har använt sig av Sagåns och Lillåns dalgångar för sin utkomst.

Källor

Mårten Stenberger: Det forntida Sverige.
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1917
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1965-66. Lars Löfstrands artikel.
Riksantikvarieämbetets inventering 1988-89. Sevalla socken.
Jan-Olov Johanssons förfrågan till markägarna om fynd 1967-92.
Prosten Muncktells dagbok, Sevalladelen, av Magdalena Hellkvist.
Karta erhållen av Elisabet Nyberg-Olsson Uppsala.
Fotografier från arkivet i Sevalla bygdegård.

Jan-Olov Johansson