Sevalla Ångtröskverksbolag

munktells-eskilstunaEtt för mig (och alla äldre Sevallabor jag talat med) okänt företag i socknen blev jag varse i Sevallagårdens arkiv härom veckan. Roland Lindström tror att handlingarna kom med i samband med att han deponerade industriföreningens efterlämnade papper i arkivet för några år sedan och Sten-Ove Sandell gjorde sedan en berömvärd systematisering av de gamla handlingarna i arkivet. De handlingar som finns tillgängliga är ett bolagskontrakt från 1897 och några stycken kvitton från åren 1901-1903.

Den 22 augusti 1897 bildades ett bolag av dessa 7 sevallabönder:

  • A J Johansson, Bro
  • J E Pettersson, Bro (Lappbro)
  • A Johansson, Bro (Skogsbro)
  • C H Johansson, Herrkvarn
  • Bernhard Johansson, Wäsby
  • Axel Johansson, Kinsta
  • Karl Johan Elander, Attersta

Bolagets namn blev Sevalla Ångtröskverksbolag och ändamålet var att anskaffa ett “ångtröskverk med maskin” och medel anskaffades genom att man tog upp ett lån på 5 000 kr. En av bolagets män “ställer sig som låntagare och alla öfriga såsom borgen med gemensam ansvarsskyldighet”. Bolagskontraktet upprättades i 7 likalydande exemplar och bolagsmännen erhöll varsitt. Så var bolaget igång utan krångel med myndigheter och registreringar.

Bolaget skulle inom sig utse en “Derektör” som skulle ha ansvar för materielen och bestämma tröskverkets marschroute samt anställa maskinist och matare. Vidare skulle han handha bolagets inkomster och utgifter och före den 1 augusti redovisa den gångna säsongens räkenskaper. Samtidigt skulle en ny “derektör” väljas för nästa år.

Man vilade inte på hanen, för redan den 16 september 1897 levereras en lokomobil Typ G5 från Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna per järnväg till Joh. Johansson, Bro, Hedensberg. Axel Sundström, Westerås står som “Reqvirent”. Tillsammans med tröskverk C3½ som ingick i ett “tröskset” enligt katalogen för 1897, kostade alltsammans 5 300 kr fritt köparens järnvägsstation. Detta enligt uppgifter från Föreningen Företagens Arkiv i Sörmland, ett välordnat arkiv med tjänstvillig personal.

Lokomobilen hette Typ G5 vilket innebar att storleken var 5 hkr, men i verkligheten utvecklade den 16 effektiva hästkrafter. Eldningsytan var 10 m2 och ångtrycket 6 kg. Tröskverket var 3½ fot, vilket innebär att det var ett stort verk. Dessutom var det dubbelrensande och hade både körnare och triör och kunde leverera den rena spannmålen sorterad i 3 olika kornstorlekar. Jämfört med vad som fanns tidigare av tröskverk var det naturligtvis en stor förbättring.

Axel Sundströms Järnhandel var tydligen återförsäljare för Munktells maskiner, men huruvida tröskbolaget lyckades pruta ner priset till de 5 000 kr, som man hade lånat, får vi inte veta, för det finns inget kvitto från affären. Däremot finns en del kvitton från åren 1901-1903. “Slagtunnan” behövde repareras 1901. Det var verkligen en tunna det var fråga om, en stålcylinder med påskruvade, refflade slagor av stål, “vilande på mellanstycken av trä”. Reparationen gjordes på Munktells Mekaniska Verkstad och kostade totalt 94 kr. För den summan fick man både nya slagor och trämellanstycken, “tunnan” ombyggd och justerad, axeln riktad och lagrena inpassade. Man undrar vilken olycka som förorsakade reparationen.

Lokomobilen behövde repareras och besiktas 1902, men då vände man sig till Enköpings Maskinfabrik, som kom ut och gjorde arbetet på platsen till en kostnad av 48 kr.

Socknens bysmed, E A Hjelm Hofslageri och Smidesaffär, Bro, gjorde ett flertal reparationer. En parstång av trä reparerades två gånger 1903 och en parstång av stål omändrades samma år. Både lokomobilen och tröskverket flyttades med hästar. Det var tunga grejer så det gällde tydligen på draganordningarna. Lokomobilen vägde 3 300 kg och tröskverket ungefär lika mycket.

Tröskningen skedde naturligtvis huvudsakligen inne på logarna på vinterhalvåret, men man var redan då så rationell så att en del tröskning skedde i augusti och september då man säkerligen hade tröskverket uppställt utomhus och körde kärvarna direkt från åkern till tröskverket. Förutom tröskning hos delägarna så användes tröskverket också för legotröskning hos andra bönder.

Hos A F Thorgren i Strömsdal köpte bolaget linolja, blymönja och zinkvitt för underhåll och målning av maskinerna. Maskinolja och fotogen (till lyktorna) köptes också där liksom även hos J E Johansson i Wäsby. Denne drev handel på Karl-Gustavs gård och var farfarsfar till såväl Karl-Gustav som Jan-Erik, Bosse och Ulf. Jan-Erik berättar att han hört talas om att Mårten Ljungberg, Asplunda var den sista maskinisten på lokomobilen. Lokomobilen bör ha blivit “pensionerad” 1918 när Industriföreningen bildats och elektriciteten kom till socknen.

En artikel som det var stor åtgång på var talg. Det köptes säckvis från Axel Lunds Slagteriaffär i Ransta och kom med järnvägsfrakt till Hedensberg. Hans Ahlström har tillfrågat några verkliga veteraner om vad man använde så mycket talg till. Förklaringen sägs vara att alla läderremmar måste hållas mjuka för att fungera bra och då smälte man talg och smorde remmarna med. Se´n gick det som smort!

Lars Elander