Vi äldre sevallabor minns August Flodström som socknens mjölnare. Det tyckte vi att han hade varit ”i alla tider”. August var född 1873 i Sevalla. Pappan, byggmästare Anders August Flodström kom från Vestansjö i Folkärna där han var född 1840. 16 år gammal kom denne som kvarndräng till sin barnlöse farbror Johan Ludvig med hustru Gustafva i Väsby Kvarn. Där togs han emot som ett barn i huset och blev upptagen som fosterson. 1870 gifte sig Anders August med Casparina Wilhelmina Granell från Björksta. Johan Ludvig dog 1873, endast 42 år gammal. Anders August blev då vid 33 års ålder ansvarig för driften av kvarnen. Samma år föddes den August Flodström som är vår huvudperson. När Johan Ludvigs hustru Gustafva avled 1886, testamenterade hon makarnas hela kvarlåtenskap till Anders August. Av bouppteckningen framgår att boet utvisade en behållning på 21,338:31 – en med dåtidens penningvärde ansenlig förmögenhet.
Det är mycket möjligt att Johan Ludvig Flodström var den som på 1800-talet köpte kvarnen av Wäsby rusthåll, som ägde kvarnen 1754 när Olof Grau gjorde sina anteckningar om socknen.
Kvarnrörelsen gick uppenbarligen bra på 1800-talet. Då fanns inga andra kvarnar än vattenkvarnar för malningen. Vattenföringen i Sagån var då också dubbelt så stor som under 1900-talet (enl. August F.) Orsaken var Sala Silvergruva.
Redan på 1500-talet hade Gruvan anlagt en damm i Sagån vid Sala sockenkyrka, Saladamm. Där byggde man en hytta för att smälta ut silvret ur malmen. Vattenkraften måste man ha för att krossa malmen.
När brytningen vid Gruvan ökade måste man öka vattenkraften vid Hyttan och år 1630 tog man det drastiska steget att i stor skala omskapa landskapet norr om Saladamm.
Sjön Hallaren mellan Möklinta och Enåker hade sitt naturliga utlopp i Dalälven vid Färnebo-fjärden. Det utloppet dämdes igen och ett nytt utlopp grävdes till Sagån. Samtidigt höjdes nivån i sjön 5 meter, räknat från dagens, och sjöns yta ökade mångdubbelt till att vara Västmanlands största sjö. Hela den vidsträckta slätten vid Saladamm sattes nu under vatten och fallhöjden vid Hyttan blev större.
Med detta enorma vattenmagasin och ett större nederbördsområde kunde vattenföringen i Sagån hållas hög och konstant. Det gynnade inte bara Sala Hytta utan också alla kvarnar nedströms.
Sådant var läget när den unge August fick börja arbeta i kvarnen som 15-åring. Det första var att lära sig att hugga stenarna. Stenarna måste underhållas för att ytan skulle vara malvänlig och skårorna ha sin rätta form. Se´n var det till att lära sig mala och ställa in stenar och matning rätt.
Men han fick också möjlighet att studera vidare. Då var det Tekniska Skolan i Västerås som gällde. Den kallades också för Slöjdskolan. Förutom den teoretiska undervisningen fick man lära sig slöjd i vid bemärkelse i praktiska övningar. Efter examen hade man rätt att titulera sig byggmästare.
Det var en utbildning som säkert kom väl till pass när han som 24-åring ställdes inför att bistå sin far med att förnya kvarnen.
1897 revs den gamla kvarnbyggnaden vid Väsby Kvarn. Det var ett timrat hus med brutet tak. Den nya kvarnen byggdes upp på samma plats men nu blev det en gedigen och pampig byggnad i sten. Undervåningen murad med natursten och i övrigt med tegel från Heby. Kvarnen står stadigt på berggrunden, men det blev mycket arbete med att spränga berg när utloppsrännan från turbinen måste fördjupas för att öka fallhöjden.
Ansvarig för stenarbetena var med stor sannolikhet Karl Leonard Borén från Tortuna, farfar till Ingemar Borén. Borén gjorde många stora arbeten, bl a vägbroar och stenladugårdar omkring Västerås. Boréns medhjälpare var oftast Karl Albert Herrlin från Mälby, Sevalla. Det är lätt att ta för givet att Herrlin gjorde sin del av arbetena på Väsby Kvarn.
Den nya kvarnen stod klar 1898. Då hade det gamla vattenhjulet i gamla kvarnen ersatts med en turbin från Sala Maskinfabrik. En för den tiden enastående nyhet som man också kostade på sig var en elektrisk generator. En av ASEA:s grundare, uppfinnaren Jonas Venström, Arboga, hade just några år tidigare konstruerat en dynamo, en likströms-generator med permanentmagneter efter exakt samma principer som dynamon till våra cykellysen. Den första installerades hos en kvarnägare Engelbrektson i Örebro. Det var tydligen kvarnägarna som låg i framkanten på teknikutvecklingen. Kanske bidrog det också för Väsby Kvarns del att den unge August just genomgått teknisk utbildning och fått lära sig om elektricitetens möjligheter.
Som gårdsbelysning monterade man en bågljuslampa, som bildade en svetslåga mellan två kolelektroder. Den hade ett utomordentligt starkt sken och första kvällen den var tänd så kom det folk från Ransta för att hjälpa till att släcka eldsvådan. Man hade sett ljusskenet på himlen och trodde det kom från en brand. Sockenborna uttryckte saken som så, att lampan i Väsby Kvarn lyste upp hela socknen! Flodströms var 20 år före resten av socknen med att använda elektricitet.
År 1900 gifte sig August med Agnes Pettersson från Bro. Hon var dotter till lantbrukaren, auktionsförrättaren, ombuds-mannen m.m. J.E. Pettersson. Han hade börjat som bonddräng i Norrby ”med två tomma händer” och sedan köpt gården i Bro, som i socknen kallats Lappbro. En av Agnes bröder, Ernfrid, tog sig namnet Browaldh och blev riksbekant som chef för Svenska Handelsbanken.
Kvarnrörelsen blomstrade och Agnes Flodström berättar att ett år inför julen var det kö utav kvarnskjutsar ända bort till Prästkvarn, som låg där Bygdegården ligger nu. ”Först till kvarn får först mala” gällde givetvis så det kunde bli lång väntan för dem, som hamnade långt bak i kön.
Att långväga kvarnkunder övernattade i kvarnen var ganska vanligt. Då sov man i kvarnkammaren, som var uppvärmd av en kamin och man hade matsäck med åt både sig själv och hästarna. Det fanns ett kvarnstall åt hästarna. De som sov över fick morgonkaffe inne i köket. Var det lite större kunder så vankades också en sup inne på kontoret.
Att det fanns långväga kunder framgår av upptagningsområdet, som sträckte sig från Sala socken och Norrby i norr till Kungsåra – Irsta – Västerås i söder och Romfartuna i väster.
Det var inte bara gårdarnas malning som skulle ombesörjas. Även de anställda, statarna, hade malning att göra. De fick sin lön delvis i natura, d v s korn eller havre till grisen och vete och/eller råg till hushållet. 4 gånger om året betalades staten (naturalönen) ut.
Fru Flodström hade ett kusligt minne från vårfloden 1904. Hon och en piga skulle ut till ladugården på kvarnholmen för att se till en sjuk ko på kvällen. Medan de var där steg vattnet hastigt så att de inte kunde komma tillbaka. Vattnet gick så högt så att isflaken slog i väggen så hela ladugården ruskade. Dom fick ta sin tillflykt till foderladan och övernatta högt uppe i höet. På morgonen var vattnet ännu högre och dom kunde bara se på när strömmen tog med sig all årsveden från vedbacken. Stockar som var nerkörda till sågbacken för sågning följde också med.
Under åren 1899 till 1905 omreglerades sjön Hallaren och de stora vattenmagasinen tömdes. Då fanns tillgång till ångmaskiner för att driva Hyttan vid Saladamm och de stora åkerarealer som lagts under vatten behövdes bättre för att producera mat. Då öppnades åter sjön Hallarens utlopp till Dalälven och vattenföringen i Sagån återgick till vad den varit före 1630, ungefär en halvering av flödet enligt August Flodström.
Makarna Flodström hade tre barn, Gösta (-01) som emigrerade till USA, Märta (-04) gift med Herman Frödin i Sonnebo och Eric (-16) pigg och minnesgod Västeråsare liksom hustrun Ulla.
Eric Flodström, som gjort karriär inom ICA-rörelsen och haft det centrala och övergripande ansvaret för detaljhandels-utvecklingen, berättar:
Krisen och utslagningen av bygdekvarnarna fick min far uppleva på 20- och 30-talen.
En parallell som jag upplevt på nära håll är lanthandelns kris och i stort sett försvinnande.
Genom kraftnätets utbyggnad tillkom kvarnar som Tortuna och Tillberga, som inte var beroende av vattenkraft. Konkurrensen ökade, men en mycket viktig ”spik i kistan” var möjligheterna för gårdarna att för en relativt billig penning skaffa s.k. gröpekvarnar. Där försvann en stor del av underlaget.
En annan faktor var den storindustriella utvecklingen av kvarnrörelsen. Genom tekniska framsteg kunde de större kvarnarna, t.ex. Saltsjöqvarn och Kooperationens Tre Kronor i Stockholm, Uppsala Ångqvarn och Uppsala Valskvarn få fram ett vetemjöl, som vida översteg bygdekvarnarnas i bakförmåga. Detta innebar att även vissa gårdar köpte sitt vetemjöl för bakning. Jag kommer ihåg från barndomen att pappa talade om hur storkvarnarna kunde blanda upp det svenska vetet med amerikanskt högproteinvete (s k hårdvete) och på så sätt få fram en bättre produkt. Då hjälpte det inte att pappa skaffade porslinsvalsar till valskvarnen för att få fram det allra finaste mjölet. Bakningsförmågan kunde han inte påverka.
Den här utvecklingen accelererade under 20 och 30-talen och bidrog till att rörelsens ekonomi blev allt mera pressad. När pappa vid 63 års ålder fick erbjudande från Industriföreningen om köp accepterade han detta och kvarstod som föreståndare för kvarnen en bit upp i 70-årsåldern. Men något överskott att tala om gav inte affären
Därmed var epoken Flodström i Väsby Kvarn avslutad. Kvarnen fortlevde dock ytterligare några årtionden.
Ovanstående nedteckningar bygger på en bandinspelad intervju med August och Agnes Flodström, som Roland Lindström och Eric Johansson i Väsby gjorde på 1960-talet, när makarna bodde i sin pensionärslägenhet på Tessingatan i Västerås. Dessutom har jag haft samtal med Eric Flodström, Västerås, Ingemar Borén, Tortuna, Torsten och Gunilla Karlsson, Mälby och docent Harald Agrell, SGU, Uppsala (angående sjön Hallaren)
Lars Elander