Sevalla Ångtröskverksbolag

munktells-eskilstunaEtt för mig (och alla äldre Sevallabor jag talat med) okänt företag i socknen blev jag varse i Sevallagårdens arkiv härom veckan. Roland Lindström tror att handlingarna kom med i samband med att han deponerade industriföreningens efterlämnade papper i arkivet för några år sedan och Sten-Ove Sandell gjorde sedan en berömvärd systematisering av de gamla handlingarna i arkivet. De handlingar som finns tillgängliga är ett bolagskontrakt från 1897 och några stycken kvitton från åren 1901-1903.

Den 22 augusti 1897 bildades ett bolag av dessa 7 sevallabönder:

  • A J Johansson, Bro
  • J E Pettersson, Bro (Lappbro)
  • A Johansson, Bro (Skogsbro)
  • C H Johansson, Herrkvarn
  • Bernhard Johansson, Wäsby
  • Axel Johansson, Kinsta
  • Karl Johan Elander, Attersta

Bolagets namn blev Sevalla Ångtröskverksbolag och ändamålet var att anskaffa ett “ångtröskverk med maskin” och medel anskaffades genom att man tog upp ett lån på 5 000 kr. En av bolagets män “ställer sig som låntagare och alla öfriga såsom borgen med gemensam ansvarsskyldighet”. Bolagskontraktet upprättades i 7 likalydande exemplar och bolagsmännen erhöll varsitt. Så var bolaget igång utan krångel med myndigheter och registreringar.

Bolaget skulle inom sig utse en “Derektör” som skulle ha ansvar för materielen och bestämma tröskverkets marschroute samt anställa maskinist och matare. Vidare skulle han handha bolagets inkomster och utgifter och före den 1 augusti redovisa den gångna säsongens räkenskaper. Samtidigt skulle en ny “derektör” väljas för nästa år.

Man vilade inte på hanen, för redan den 16 september 1897 levereras en lokomobil Typ G5 från Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna per järnväg till Joh. Johansson, Bro, Hedensberg. Axel Sundström, Westerås står som “Reqvirent”. Tillsammans med tröskverk C3½ som ingick i ett “tröskset” enligt katalogen för 1897, kostade alltsammans 5 300 kr fritt köparens järnvägsstation. Detta enligt uppgifter från Föreningen Företagens Arkiv i Sörmland, ett välordnat arkiv med tjänstvillig personal.

Lokomobilen hette Typ G5 vilket innebar att storleken var 5 hkr, men i verkligheten utvecklade den 16 effektiva hästkrafter. Eldningsytan var 10 m2 och ångtrycket 6 kg. Tröskverket var 3½ fot, vilket innebär att det var ett stort verk. Dessutom var det dubbelrensande och hade både körnare och triör och kunde leverera den rena spannmålen sorterad i 3 olika kornstorlekar. Jämfört med vad som fanns tidigare av tröskverk var det naturligtvis en stor förbättring.

Axel Sundströms Järnhandel var tydligen återförsäljare för Munktells maskiner, men huruvida tröskbolaget lyckades pruta ner priset till de 5 000 kr, som man hade lånat, får vi inte veta, för det finns inget kvitto från affären. Däremot finns en del kvitton från åren 1901-1903. “Slagtunnan” behövde repareras 1901. Det var verkligen en tunna det var fråga om, en stålcylinder med påskruvade, refflade slagor av stål, “vilande på mellanstycken av trä”. Reparationen gjordes på Munktells Mekaniska Verkstad och kostade totalt 94 kr. För den summan fick man både nya slagor och trämellanstycken, “tunnan” ombyggd och justerad, axeln riktad och lagrena inpassade. Man undrar vilken olycka som förorsakade reparationen.

Lokomobilen behövde repareras och besiktas 1902, men då vände man sig till Enköpings Maskinfabrik, som kom ut och gjorde arbetet på platsen till en kostnad av 48 kr.

Socknens bysmed, E A Hjelm Hofslageri och Smidesaffär, Bro, gjorde ett flertal reparationer. En parstång av trä reparerades två gånger 1903 och en parstång av stål omändrades samma år. Både lokomobilen och tröskverket flyttades med hästar. Det var tunga grejer så det gällde tydligen på draganordningarna. Lokomobilen vägde 3 300 kg och tröskverket ungefär lika mycket.

Tröskningen skedde naturligtvis huvudsakligen inne på logarna på vinterhalvåret, men man var redan då så rationell så att en del tröskning skedde i augusti och september då man säkerligen hade tröskverket uppställt utomhus och körde kärvarna direkt från åkern till tröskverket. Förutom tröskning hos delägarna så användes tröskverket också för legotröskning hos andra bönder.

Hos A F Thorgren i Strömsdal köpte bolaget linolja, blymönja och zinkvitt för underhåll och målning av maskinerna. Maskinolja och fotogen (till lyktorna) köptes också där liksom även hos J E Johansson i Wäsby. Denne drev handel på Karl-Gustavs gård och var farfarsfar till såväl Karl-Gustav som Jan-Erik, Bosse och Ulf. Jan-Erik berättar att han hört talas om att Mårten Ljungberg, Asplunda var den sista maskinisten på lokomobilen. Lokomobilen bör ha blivit “pensionerad” 1918 när Industriföreningen bildats och elektriciteten kom till socknen.

En artikel som det var stor åtgång på var talg. Det köptes säckvis från Axel Lunds Slagteriaffär i Ransta och kom med järnvägsfrakt till Hedensberg. Hans Ahlström har tillfrågat några verkliga veteraner om vad man använde så mycket talg till. Förklaringen sägs vara att alla läderremmar måste hållas mjuka för att fungera bra och då smälte man talg och smorde remmarna med. Se´n gick det som smort!

Lars Elander

Stenyxfynd gjorda i Sevalla

Utdrag ur Västmanlands fornminnesförenings årsskrift Nr.9 1917.

Sevalla kyrkskolas stenyxsamling.

Denna samling är hopsamlad av folkskolläraren Oskar Johansson i Sevalla och innehåller fynd uteslutande från Sevalla socken.

1 Bro Avtrubbad tunnackig stenyxa funnen vid Säterlund mellan ån och landsvägen
2 Båtformig yxa funnen i Marmossen
3 Skafthålyxa
4 Korgesta Trindyxa med ovalt snitt funnen i ett stenröse
5 Tjocknackig stenyxa med hålegg
6 Tjocknackig stenyxa med hålegg
7 Mälby Båtformig yxa
8 Nibble Trindyxa med ovalt snitt funnen i åker
9 Skafthålyxa funnen i närheten av de undersökta vikingagravarna
10 Skafthålyxa funnen på Nibble äng invid lada
11 Skogsbro Tjocknackig stenyxa (Vittingetyp)
12 Vrian Skafthålsyxa funnen vid Lillån? nära gränsen till Tillberga
13 Väsby Tjocknackig stenyxa med hålegg funnen i närheten av Smittens
14 Skafthålsyxa funnen vid odlingen nära Smittens
15 Skafthålsyxa funnen vid Karlberg när en grund grävdes
16 Attersta Skafthålsyxa funnen vid Nybo 30 famnar från landsvägen i ett stenröse. (eventuellt SHM 14998) (77).

Lars Löfbergs katalog i Västmanlands fornminnesförenings årsskrift 1965.

Sammanställningen gjord med material från Statens historiska museum (SMH), Västmanlands museum (V) och Hedensbergs samling (H).

Attersta 1 st SHM 12239:14 Skafthålyxa, båtformig
1 st V 2160 (H176) Skafthålyxa enkel
3 st SHM 14998 Tjocknackig hålegg, boplatsfynd
1 st SHM 20761 Tjocknackig stenyxa, boplatsfynd
2 st Tunnackiga stenyxor, boplatsfynd
1 st A 12 Stenyxa, liten håleggad
1 st SHM 14998 Skafthålyxa, enkel (Nybo 77) se skolan
Kinsta 1 st SHM 6356:3 Trindyxa
1 st V 2160 (H 226) Tjocknackig stenyxa (fragment)
1 st V 5200 (291) Stenyxa med ovalt snitt
1 st V 2160 (H134) Skafthålyxa mångkantig
Kyrkskogen 1 st V 60 Skafthålyxa enkel
Korgesta 1 st V 2160 (H319) Skafthålyxa båtformig
1 st SHM 16051:1 Stenyxa tjocknackig med hålegg
Kylösa 1 st SHM 6353:2 Trindyxa
1 st SHM 6356:1 Stenyxa tjocknackig
Nibble 1 st V 2160 (H276) Skafthålyxa dubbel eggad
Bispebo 1 st SHM 16051:2 Skafthålyxa enkel
Rogesta ? 1 st SHM 16224:1 Skafthålyxa enkel
Väsby 1 st V 5200 (L288) Tjocknackig stenyxa
1 st V 5200 (L289) Tjocknackig stenyxa
1 st V 5200 (292) Skafthålyxa enkel
Sevalla socken 1 st V 2160 (H340) Stenyxa tunnackig (fragment)
1 st V8389 Stenföremål med bikoniskt hål
1 st V2160 (H220) Flintyxa eggfragment
1 st V 2160 (H326) Stenyxa tjocknackig
1 st SHM (utan nr.) Skafthålyxa båtformig
1 st V 2160 (H180) Skafthålyxa enkel
1 st V 2160 (H301) Skafthålyxa enkel

Slut på Lars Löfstrands fornminneskatalog.

Fornfynd enligt prosten Munktells dagbok 14 juli 1817

Eftermiddag reste Iwerus med Theofron till Nortuna för att handla några gamla lämningar som en torpare hittade i vintras uti Korgesta grusgropen. Nämligen strids- och offeryxor samt kilar av flinta och annan sten.

Stenyxor upphittade 1967-1992 (ej tidigare nämnda)

(enligt markägarna)

Korgesta 2 st Tunnackiga stenyxor
2 st Trindyxor
Kylösa* 2 st Hålmejslar
2 st Skafthålyxor
1 st Trindyxa
1 st Tunnackig stenyxa? (eggdel)
3 st Stenyxor, enkla
Nibble 1 st Skafthålyxa, funnen vid högen vid ån
Tallbacka 1 st Skafthålyxa
1 st Tunnackig stenyxa
1 st Stridsyxa, praktexemplar
Väsby 2 st Skafthålyxor (varav en trasig)
* Kylösa t o m 1999

Sammandrag över Sevallas stenyxor

Gårdsbestämda stenyxor funna fram till hösten 1992. (Kylösa till 1999).

Gård Trindyxor Hålmejslar Tjocknackiga Tunnackiga Flintyxor Skafthål Övriga Summa
Attersta 4 3 3 10
Bispebo 1 1
Bro 1 2 3
Kinsta 1 1 1 1 4
Korgesta 3 3 2 1 9
Kyrkskogen 1 1
Kylösa 2 2 1 1 2 4 12
Mälby 1 1
Nibble 1 4 5
(Rogesta)? 1 1
Skogsbro 1 1
Sevalla socken (Hedensbergs samling) 1 1 1 3 6
Tallbacka 1 2 3
Vrian 1 1
Väsby 1 2 5 8
Sevalla skola (ej gårdsbestämda) 2 2
Summa stenyxor 7 11 6 9 3 28 4

Övriga stenredskap

Attersta Kvarts, flintavslag samt två stycken slipstenar av kvartsit. Keramik
Kinsta Skifferspets
Korgesta Se anteckningar om Muncktells dagbok. Keramik och kvarts
Kylösa Slipsten (mindre), , flint- och kvartsavslag, Keramik, stenredskap, 20 st. slip-, knack- och malstenar. (Bryne av ”hundbenstyp” bronsålder)
Sevalla Sten med bikoniskt hål, kniv av skiffer samt en flintspets

Källor

Mårten Stenberger: Det forntida Sverige.
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1917
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1965-66. Lars Löfstrands artikel.
Riksantikvarieämbetets inventering 1988-89. Sevalla socken.
Jan-Olov Johanssons förfrågan till markägarna om fynd 1967-92.
Prosten Muncktells dagbok, Sevalladelen, av Magdalena Hellkvist.
Karta erhållen av Elisabet Nyberg-Olsson Uppsala.
Fotografier från arkivet i Sevalla bygdegård.

Jan-Olov Johansson

Boplatsbeskrivningar

Atterstaboplatsen

Attersta boplats nämns första gången år 1913 av forskaren Eskil Olsson. Boplatsen är belägen N.V. om bron över Lillån och invid skogskanten. Det är ett soligt och lugnt läge – alldeles ovan den dåvarande havsstranden. Strandlinjen gick då 40 meter över havet. En begränsad undersökning har gjorts av boplatsen och man fann, förutom de krukskärvsfynd som tidigare Atterstaägare gjort, en del krukskärvor som var dekorerade med gropar, kamstämplar samt en del avtryck som liknar snöravtryck.

Vid boplatsen har man även funnit fyra håleggade stenyxor, kvarts och flinta. Arkeologer som jämnfört materialet från Attersta med andra boplatsfynd skriver citat: Sammanfattningsvis kan konstateras, att inslaget av för gropkeramikens främmande mönster är särskilt framträdande från Attersta”

Längre än konstaterande av kontakt med åkerkulturen vågar författaren (L. Löfstrand) inte gå. Författaren konstaterar också att Atterstaboplatsens invånare bör ha haft ett starkt samband eller bebotts av folk bekanta med båtyxkulturens föremålstyper. En sammanfattning av Attersta-boplatsens undersökning finns i Västmanlands fornminnesförenings årsbok, 1965-66.

Kylösaboplatsen upptäckt 1989

Kylösas stenåldersboplats är belägen vid och på tomten till Kylösa 1:20. Vid en sökning efter en gammal torpgrund inom detta område påträffades keramikdelar med mönster och gropar.

Flint- och kvartsavslag, Kylösa boplats
Flint- och kvartsavslag, Kylösa boplats

En jämförelse gjordes av tomtägaren, J-O Johansson, med Länsmuseets krukskärvsmaterial från Fågelbacken (Hubbo). De funna skärvorna innehöll samma dekorationer som skärvorna från Fågelbacken, varvid museets arkeologer kontaktades. De besökte platsen och fann i trädgårds-landet ett stort antal krukfragment från olika slags kärl, två flintavslag och en del kvartsavslag.

Höjdläget är cirka. 40 m.ö.h. Materialet som arkeologerna fann inom boplatsområdet och läget i naturen gjorde att de bedömde att det rörde sig om en stenåldersboplats från den gropkeramiska perioden för ca 5000 år sedan. Krukskärvsmaterialet innehöll dekorationer från den äldre delen av den nämnda perioden men det fanns enstaka skärvor från stridsyxkulturen. Andra fynd som gjorts i trädgårdslandet är en liten slipsten som har använts för att vässa spetsiga föremål och två halsbandsdelar.

Krukskärvorna från Attersta saknar de äldre och storgropiga intrycken i skärvorna. Dessa finns hos Kylösas och Korgestas (Rosendal) keramiken.

Mälby-Vinterkärret (en inäga till Kylösa)

Under våren 1990 planterades ett hygge på Kylösa mot Mälbygränsen. Markområdet såg ”slitet” ut och två stenyxor, hålmejslar, har hittats på inägan Vinterkärret. Det fanns keramik vid en eldhärd samt på en åsen intill inägan. Skärvorna hade samma struktur och utseende som de vid Kylösas stenåldersboplats. Platsen har ett bra solläge vid utloppet från Vinterkärret som då var en grund sjö straxt ovanför den forntida stranden. Eftersom endast en mycket begränsad undersökning av området har gjorts kan man inte med säkerhet säga ifall området har varit en fast boplats eller en tillfällig uppehållsplats. Fyndplatsen är inte registrerad.

Korgesta – Rosendal

Denna boplats upptäcktes 1990. Krukskärvor vid Rosendal såg likadan ut som skärvorna från Kylösas stenåldersboplats. I september kom arkeolog Elisabeth Nyberg tillbaka med material som han hade lånat från Kylösas boplats. Ett besök gjordes hos Sven-Åke Eriksson i Rosendal. Keramikskärvor samt mycket kvartsavslag vittnade om att en boplats med all sannolikhet har existerat vid platsen.

Enligt Elisabeth Nyberg skulle detta i kombination med läget i naturen och höjdläget (40 m.ö.h.) vara tillräckligt för att få platsen godkänd som en stenåldersboplats. När Sven-Åke Eriksson byggde sin villa en bit NV om fyndplatsen fann han två stycken trindyxor. Korgesta-Rosendals e.v. stenåldersboplats bör hålla samma ålder som den vid Kylösa cirka 5000 år.

Sevallas kända stenåldersboplatser med dess fyndmaterial samt yxor från olika stensålderskulturer vittnar om att bygden har en mycket gammal kultur. Det gynnsamma höjdläget där skogsmark omsluter en slättmark med Sagån (den tidigare havsviken) som livsnerv har gjort det möjligt för folk att bo och få sin utkomst inom området – under skilda tider. Stenåldern övergick sedan i den tidsperiod som benämns bronsålder. Bronsåldern omfattar tidsperioden för 3500-2500 år sedan.

Källor

Mårten Stenberger: Det forntida Sverige.
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1917
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1965-66. Lars Löfstrands artikel.
Riksantikvarieämbetets inventering 1988-89. Sevalla socken.
Jan-Olov Johanssons förfrågan till markägarna om fynd 1967-92.
Prosten Muncktells dagbok, Sevalladelen, av Magdalena Hellkvist.
Karta erhållen av Elisabet Nyberg-Olsson Uppsala.
Fotografier från arkivet i Sevalla bygdegård.

Jan-Olov Johansson

Sevallas stenålder

– – – och efter den senaste nedisningen började landet åter resa sig ur havet. När inlandsisen smälte undan från Västeråstrakten, för ca 9500 år sedan, var området täckt med vatten. Ett brett sund över mellansverige förband Östersjön med Nordsjön. Under de följande 1500 åren avlagrades den brunaktiga glacialleran i havet. Den leran återfinns bl.a. inom Västeråsområdet. En kalkhaltig ström från Gävletrakten förde med sig kalk som avlagrades i leran. Området inom Sala – Enköping – Västerås innehåller stora utfällningar av denna kalk. Den närmaste tiden efter att isen hade dragit sig tillbaka var landhöjningen ca 10cm/år. Idag är höjningen 0,5cm/år i Mellansverige.

För 7500-8000 år sedan låg strandlinjen vid ca 60 m.ö.h. De högre kullarna i Sevalla syntes då ovan vattenytan. Det var områden mot Tortuna och en del bergkullar mellan Kinsta-Bispebo samt ett antal bergklackar mot Simtuna. Dessa öarna ingick i den dåvarande yttre skärgården.

Litorinahavet omkrig 4500 år f. Kr.
Litorinahavet omkrig 4500 år f. Kr.

Sevallaslätten var vid den här tiden täckt av ett 20 m djupt hav. Landhöjningen fortsatte och land steg ur havet – men inte regelbundet . Under vissa perioder återtog havet förlorat område. För cirka 7000 år sedan inträffade en sådan förändring. Havslinjen hade då kunnat vara nere på 40 m nivån men havet steg åter.

I de högre områdena i Västmanland bodde det en fast stenåldersbefolkning. De levde som naturfolk och livnärde sig på jakt och fiske samt vad skogen kunde ge. Deras främsta redskap var den så kallade trindyxan, en yxa som tidigare varit grovt tillslagen och med endast eggen tillslipad. Trindyxorna blev senare helt slipade. Trindyxor som har hittats i Sevalla beräknas vara ca. 5000 år.

Den ”första” fasta befolkningen kom till Sevalla för cirka 5000 år sedan. Havsnivån låg då på 40 meter och det är gränsen mellan jord och skog runt nuvarande Sevallaslätten. Området var en havsvik med öppningen ned mot Bredsdal-Simtuna och vattnet stod 5 m över nuvarande åkermark. Skog omslöt hela viken. Sagån hade sitt utlopp i viken vid bygdegården och Lillån hade sitt utlopp vid Attersta-Kinsta. Det bör ha funnits goda boplatslägen runt denna havsvik.

Den första kända befolkningen

Folket som levde här för 5000 år sedan hade ett milt klimat och skogarna bestod av lövträd och tall. Havet var fiskrikt och det fanns gott om säl i trakterna. Skogarna var stora. Folket valde sin boplats där försörjningen kunde ordnas och vid ett lämpligt läge i naturen.

Sevallaviken

Gropkeramik från Kylösa
Gropkeramik från Kylösa

Sevallas först kända befolkning tillhörde den s.k. gropkeramiska kulturen. De var i första hand ett jägar- och fiskarfolk och vad naturen hade att erbjuda. Dessa människor fann sin trivsel huvudsakligen i kustlandet och i någon mån vid stränderna av större insjöar. Benämningen gropkeramisk kultur härrör sig till en för dessa kustboplatser karaktäristisk lerkärlsform – ett spetsbottnat grovt lerkärl med en eller flera rader med intryckta gropar. Kärlen kan ha sådana gropar som enda dekoration eller i kombination med streck, kryss eller linjer. Man räknar med att detta folk hade lätt att anpassa sig och och var som alla naturfolk praktiska lagda. Där de kom i beröring med ”stenåldersbönder” lärde de sig att odla lite och hålla boskap, främst svin, men bönder på heltid blev dom inte.

Man räknar med att de var goda sjöfarare. Hur bostäderna såg ut vet man inte säkert men deras gravar var omsorgsfullt gjorda med offergåvor till både män och kvinnor. Man vet inte om ”gropkeramikerna” flyttade med vattnets tillbakadragande eller om de ändrade sin livsform till de nya förutsättningarna som strandängarna erbjöd.

En ny kultur och levnadssätt med en ny form på stenyxor, ”båtyxor”, kom efter den gropkeramiska perioden. Den nya kulturen har fått benämningen stridsyxekulturen eller båtyxefolket eftersom de nya yxorna hade en båtaktig form och en del med hål för skaftet (de äldre yxorna saknade hål). Ceremoniyxor fanns och var mer välgjorda. Ett praktexemplar har hittats vid Tallbacka.

Ceremoniyxa från Tallbacka
Ceremoniyxa från Tallbacka

Båtyxefolket levde främst av boskapsskötsel. De har vistats där det har funnits bete och vatten. Svedjebruk har förekommit för att få nya betesmarker och åkrar för att odla korn och vete.

Från denna kultur är endast ett fåtal boplatser registerade för Mellansverige och då med svaga kulturlager. Fynden av 27 skafthålyxor vittnar om att båtyxfolket har hållit till på Sevallaslätten. De har använt sig av Sagåns och Lillåns dalgångar för sin utkomst.

Källor

Mårten Stenberger: Det forntida Sverige.
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1917
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1965-66. Lars Löfstrands artikel.
Riksantikvarieämbetets inventering 1988-89. Sevalla socken.
Jan-Olov Johanssons förfrågan till markägarna om fynd 1967-92.
Prosten Muncktells dagbok, Sevalladelen, av Magdalena Hellkvist.
Karta erhållen av Elisabet Nyberg-Olsson Uppsala.
Fotografier från arkivet i Sevalla bygdegård.

Jan-Olov Johansson