Året var 1975 när ett gäng gossar och en flicka i åldrarna 7 upp till mopedåldern samlades runt en traktor i Vrian. Nyfikenheten steg när ramlagerna smörjdes med en smörjkanna och smörjoljan pumpades in till vevlager och cylindrar. Rivaliteten visade sig när en tuff kille fick förtroendet att värma kulorna med gassvetsen.
Startveven sattes på plats, kulorna glödde, kranarna till cylindrarna stängdes och dieseloljan pumpades in i brännkammarna. En vuxen, det var jag, fick förtroendet att sätta foten på startveven och ge motorn en kick. Traktorn gick igång med ett dån och ett tätt rökmoln bolmade ut från traktorn inne i garaget och gänget flydde ut i panik.
När röken hade lagt sig vågade vi backa ut traktorn och alla fick köra en sväng. Det var häftigt tyckte gänget. Det var början till Sevalla Tekniska Vi Unga. Vi körde sen hem Henry Collanders traktorn till mitt garage. Där plockades traktorn ner i sina beståndsdelar av gänget som samlades en gång i veckan och under några år. Papporna Bertil Lind, Lars Elander, Göte Rosenberg och jag fick sen övervaka att alla skruvar monterades tillbaks och att de drogs med rätt moment.
Närvaron belönades med andelsbevis som vi jämställde med aktier. Andelsbevisen med loggan tycktes i offset av Sten-Ove Sandell. Ungdomarna valde Per Elander till ordförande och Siv Andersson till sekreterare när vi satt runt köksbordet i Tallbacka och drack kaffe, doppade skorpor, pluggade teori och spelade schack efter kvällspasset.
Ekonomin klarade ungdomarna själva. De spände för en Munktellstraktor till ett hölass och körde runt mot betalning på Brunnbydagarna. Dåvarande Arosbygden hjälpte oss med reservdelar och transporter.
När grabbarna blev vuxna och sökte jobb refererade dom till mig och jag gav dom alltid goda välförtjänta vitsord i skruvandes konst. På plöjningsdagarna visar de forna reparatörerna upp våra traktorer för barn och barnbarn och berättar än i dag hur pappa eller mamma har reparerat traktorn och hur den startas.
Det är en härlig tid att minnas.
Gunnar Björklund 40 år senare