Vi har inte fått in något korrekt svar på frågorna till Månadens motiv som publicerades i aprilnumret av SevallaNytt.
Vems är fåret?
Rätt svar är Caroline P Johansson
Vad är det för fårras?
Rätt svar är Gotlandsfår
Vi hoppas på fler svar i frågan i nästa nummer av SevallaNytt.
Bor du i området söder om Sevalla så kan även ni omfattas av den ansökan som vi i Sevalla håller på att samla in intresseanmälningar till. De områden som är aktuella är fastigheter längs vägen Sevalla-Hedensberg, vägen mellan Nortuna-Hendensberg, delar av Mycklinge, området kring Tillberga by och Hällby.
Fibra har lämnat in en ansökan till Länsstyrelsen för att söka medel från Landsbygdsprogrammet för utbyggnad av fiberanslutningar till hushåll och företag. Det är bråttom så om du är intresserad och bor inom området, och kanske har fått en lapp i din brevlåda om det så kan du lämna en icke-bindande intresseanmälan. Evetuellt får du lappen i brevlådan imorgon kväll om du inte redan har fått en.
Sista dag för anmälan är den 29/4.
Är du nyfiken på vilken information som gått ut till de som bor i Sevalla så hittar du informationen på sidan https://sevallasocken.se/2016/04/05/fiber-sevalla/.
Vi bjuder åter in till traditionellt Valborgsfirande vid Sevalla Bygdegård där Sevalla Jakthornsensemble hälsar våren välkommen.
Puben håller öppet från kl 19.00 och vi tänder brasan kl 20.00. Korv, kaffe och bardrycker kommer att säljas.
Firandet arrageras av Sevalla Hembygdsförening och Sevalla Bygdegårdsförening i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan.
Tänk på att Bygdegårdsföreningen har serveringstillstånd enligt alkohollagen, detta innebär servering av alkoholhaltiga drycker endast får ske till föreningens medlemmar och att inga egna alkoholhaltiga drycker får medföras till bygdegården.
Vi har inte fått in något korrekt svar på frågorna till Månadens motiv som publicerades i marsnumret av SevallaNytt.
Vad heter platsen där bilden tagen?
Rätt svar är Ekeborg
Vad heter ägaren av ladan?
Rätt svar är Bertil Ekblom
Nya tag i nästa nummer i SevallaNytt, kanske är frågorna lättare då?
Sevalla Hembygdsförening tillsatte en arbetsgrupp på det senaste styrelsemötet för att undersöka möjligheten till ett fiberprojekt i Sevalla. Vi visste att Fibra var intresserade av att bygga ut stomnätet (nätet som förbinder orterna) då markägare längs sträckningen hade blivit kontaktade av Fibra.
Arbetsgruppen bokade in ett möte med Thomas Engström som berättade att Fibra avsåg att lämna in en ansökan för området Sevalla-Hedensberg-Gesala. Fibra lämnade in ansökan till Länsstyrelsen och har nu bett Fibra att komplettera ansökan, bland annat vill de ha in information om vilka som kan tänka sig att vara intresserade av att ansluta sig. Ansökan ska kompletteras innan den 26 april för att inte bli nedprioriterad.
Så om du är intresserad av att ansluta din fastighet till bredband genom fiber så ber vi dig att lämna in en icke-bindande intresseanmälan senast den 29 april .
Hjälp oss gärna också genom att sprida information till övriga i Sevalla.
Mer information om bakgrund och erbjudande kommer i nästa SevallaNytt.
Påsk-/vårpyssel anordnas måndagen den 28/3 kl 14-16 i Sevalla bygdegård.
Pysslet är kostnadsfritt för medlemmar i Sevalla hembygdsförening. Medlemskap i hembygdsföreningen för hela familjen kostar 60kr/år och går att lösa på plats.
Vill du vara med och hjälpa till och anordna? Skriv eller maila Frida på 0708128666 alternativt frida.sevalla@gmail.com
Hjärtligt välkomna önskar Jenny och Frida
Johan Erik Pettersson föddes den 8/12 1846 i Kivsta, Kila församling i en bondesläkt med anor från 1600-talet. Fadern dog när han var helt ung och en äldre bror tog över gården så Johan Erik Pettersson tog tjänst som dräng på andra gårdar när han växte upp. När han tjänade i Norrby fick han kontakt med Maria Gustava Thulin, Tingvastbo, Tärna. De gifte sig 1872 i Tärna. Svärfadern ägde också en gård i Bro i Sevalla, den som senare kallades Lappbro i bygden. Den gården var då nästan jämnstor med de övriga Brogårdarna. Där blev Johan Erik arrendator samma år. 1875 får han tillsammans med hustrun lagfart på gården.
Han blev snabbt respekterad och uppskattad i sin nya hembygd och fick många förtroendeuppdrag; kyrkvärd och kommunalordförande i socknen och nämndeman i Västmanlands Södra Domsaga. Där blev han också snabbt respekterad och av häradshövdingen utsedd till häradsdomare. På den tiden var häradsdomaren en slags ordförande för nämndemännen. Senare blev det bara en hederstitel på den nämndeman som hade flest tjänsteår och 1971 togs titeln bort helt och hållet.
Genom uppdragen blev Johan Erik väl förtrogen med juridiska frågor och han hjälpte sockenbor och kanske andra också när kontrakt och handlingar skulle upprättas. Han blev ombud för hjälpbehövande i sådana frågor och titulerade sig ombudsman. Den titeln hade en helt annan och finare klang på den tiden än vad den har idag. Ombudsmannen i ett företag på den tiden var juridiskt kunnig och han skrev styrelsens protokoll. Auktionsverksamhet var ytterligare ett näringsfång som Johan Erik Pettersson ägnade sig åt. ”Det gick bra för pappa” konstaterade Agnes Flodström (dotter) i den bandade intervju som finns i arkivet i Sevalla bygdegård.
Paret fick sju barn, varav en dotter, Augusta Maria född 1879, levde bara 1½ år. Hon var tvillingsyster med Agnes Maria, som gifte sig med August Flodström. Lilla Augusta finns med på föräldrarnas gravsten. Mamman blev bara 46 år gammal. Hon dog 1899 och låg sjuk hemma i sjutton dygn innan hon dog. Dock hade hon väl den bästa vård som stod att få på den tiden för doktor Holm i Västerås var ut varje dag. Han hade egen häst och vagn och kusk, så han kunde göra resor ut på landsbygden.
Vid arvskiftet efter modern fick alla barnen var sin del av halva fastigheten 1901. Äldste sonen, Ernst, köpte ut alla syskonen och fadern 1904. Pappan flyttade då till Äs i Romfartuna till en gård som inte längre finns kvar. Mangårdsbyggnaden i Lappbro var ett stort 1½ plans hus med frontespis så det var ett stort rum mitt i huset på övervåningen och två gavelrum. Nedre våningen hade den traditionella sexdelade planen. Den låg i gårdstomtens nordöstra del. Ragnar Lennkvist berättar att han kommer ihåg att grundstenarna fanns kvar när han bodde hemma hos sina föräldrar, men dom fyllde upp med matjord där och fick ett alldeles utmärkt kryddland.
1907 var man sysselsatt med storbak i Lappbro och hade eldat upp den stora murade bakugnen i köket riktigt ordentligt. Plötsligt kände man röklukt och när man öppnade dörren till ”tredje vinn” (oinredd vind på tredje våningen) så slog lågorna ut. Allt var övertänt och huset brann ner till grunden. Det ansågs att en bärande bjälke, som var inmurad i skorstensstocken hade fattat eld av den hårda och långvariga eldningen.
1908 sålde Ernst gården till en viss Fagerström från Västerås. Det var nog ett spekulationsköp, för redan 1911 såldes gården vidare till gårdsägarna P.A. Pettersson och Melker Pettersson, Furuhäll, Eskilstuna. Dessa hade nog också köpt i spekulationssyfte, för 1919 styckade de upp gården och sålde delar till resp. Bro gård och Skogsbro. Namnet Lappbro kan möjligen ha med den uppstyckningen att göra. Någon lapp finns inte i ägarlängden. Albin Lennkvist köpte det som var kvar av stamfastigheten och bodde där med sin växande familj i 40 år. Ragnar berättar att familjen tyckte inte om namnet Lappbro och kanske var det därför som sockenborna alltid sade ”Lennkvistens” om gården. Namnet Lappbro fanns dock kvar i det undermedvetna.
När Ernst Pettersson sålt Lappbro köpte han den betydligt större gården Bjurhovda i utkanten på Västerås och var förutom godsägare också han auktionsförrättare liksom sin far. Auktionsfirman hette Pettersson & Högsberg. Det berättar Ingvar Larsson, Aberga, liksom att Ernsts äldste son, Eric Bjurhovd, född 1904, var flygpionjär och startade en flygskola på Johannesbergs flygfält i Västerås. Senare startade han trafikflyg i Malmö, men det var redan på 30-talet, så marknaden var ännu inte mogen för flyg. Under kriget var han stridspilot i Malmö samtidigt som Ingvar Larsson flög spaningsplan med bas i Västerås men med Malmö och västkusten som spaningsområde.
Mest känd blev dock Johan Erik Pettersson yngste son, Knut Ernfrid som senare tog sig namnet Browaldh. Ernfrid var bara 10 år när hans mamma dog 1899 Eftersom pappan var mycket upptagen kom Ernfrid att vistas mycket hos sin 10 är äldre, gifta syster, Agnes Flodström i Väsby Kvarn. Ernfrid Browaldh levde ett långt och händelserikt liv och i ett kommande nummer skall jag belysa delar av hans livsgärning.
Skriven av: Lars Elander
Året var 1917. Första världskriget rasade fortfarande ute i Europa. Här hemma rustades för freden. Den 16 december hade socknens visionär och handlingskraftige man, häradsdomare A J Johansson i Bro, (gemenligen benämnd domarn) kallat till ett viktigt möte i Sevalla Missionshus. Han hade förberett sig grundligt när han nu tog initiativ till att bilda en elektrisk industriförening för att man skulle få tillgång till elektricitet i socknen. Det framgår av § 1 i protokollet från mötet: ”Sedan undertecknad A J Johansson, som valdes till ordförande att leda dagens förhandlingar, redogjort för frågan och framlagt fullständig utredning rörande frågans ekonomiska läge och möjligheter till bärighet vidtog diskussion härom hvarvid samtliga enade sig om att bilda föreningen i fråga”. Alla ägare eller brukare av gårdarna i Attersta, Kinsta, Bro, Nibble, Korgesta, Kylösa, Mälby, Väsby, Prästgården och Klockargården var närvarande och tecknade sig för andelar i den blivande föreningen.
En interimsstyrelse på 5 personer valdes. Det blev A J Johansson Bro, Axel Jäderlund Herrkvarn, Axel Selvin Kinsta, K J Elander Attersta och Petrus Johansson Skogsbro. Dom fick i uppdrag att fullfölja ett av A J redan upprättat kontraktsförslag om att köpa Herrkvarn av Axel Jäderlund för 52.000 kr. Detta inkluderade hela fastigheten med jordbruk och skog, kvarn och sågverk, vattenrätt samt dessutom alla levande och döda inventarier. Axel Jäderlund skulle anställas som direktör i det nya företaget.
Den nya styrelsen vilade inte på lagrarna. Före årets slut hade man hållit ytterligare tre sammanträden och antagit anbud på generatorer och transformatorer från ASEA och turbiner från Arboga Mekaniska verkstad. Man skulle anlägga kraftstation i Herrkvarn. Sagåns vatten skulle ge kraft åt hela socknen. Kvarnrörelse, sågverk och jordbruk skulle föreningen också bedriva.
Den 10 januari 1918 hade man kallat på Gustafsson i Brånsta (elektriker?) och han och hela styrelsen gick större delen av de planerade linjerna för att bestämma antalet stolpar. 180 högspänningsstolpar, 9 meter långa och 100 st. 7-meters lågspänningsstolpar behövdes. Stolparna skulle levereras av medlemmarna.
Först den 7 februari 1918 hölls det välbesökta konstituerande sammanträdet då föreningen formellt bildades och stadgar antogs. I ändamålsparagrafen anges att man skall driva jordbruk, kvarn- och sågverksrörelse och distribuera elektrisk energi.
Styrelsen fick fortsatt förtroende. Revisorer blev August Berggren och den mångbetrodde klockaren och barnaläraren, Oscar Johansson, som var medlem med 5 andelar för Klockargården. Föreningens firma blev Sevalla Elektriska Industriförening u.p.a.
Förening u.p.a. (utan personligt ansvar) gällde för alla vanliga medlemmar, men för styrelsen gällde att man fick ikläda sig personlig borgen för föreningens alla lån. Man måste verkligen sköta affärerna väl så att det inte blev något fallissemang.
Alla medlemmar stod dock risken för de egna tecknade insatserna. En insats per hektar åker måste man delta i föreningen med. Varje insats var på 100 kr, varav 35 kr avsåg elnätet och 65 kr industrianläggningarna. Pengarna betalades inte kontant, utan man fick skriva en revers (skuldsedel) på beloppet och med reverserna som säkerhet så kunde föreningen låna pengar i bank. För en vanlig bondgård på 50 hektar blev det alltså 5.000 kr, vilket var mycket pengar på den tiden.
Under sommaren 1918 byggdes kraftstation och installerades turbiner och generatorer. Högspänningslinjer byggdes ut till varje gård och avslutades med en transformator. Därefter fick gården själv bekosta dragning av lågspänningsledningar inom gården (efter anvisningar från föreningen). Leveransen av de sista transformatorerna dröjde, så ordföranden fick i uppdrag att resa till Ludvika och snabba på ASEA:s leveranser. Det var ju krig och kristid så det var svårt att få fram material.
I oktober 1918 var i alla fall allt så färdigt så att man kunde börja leverera ström i nätet. Då hölls en subskriberad invigningsfest i Bro, en ”ljusfest”. Före festen hölls stämma i Missionshuset. Då hade styrelsen föreslagit att bygga ett tegelbruk också, vilket inte varit på tal dessförinnan. Ärendet blev bordlagt, med uppdrag åt styrelsen att sammankalla en ny stämma om 14 dagar och till den presentera ett fullständigt förslag med kostnadsberäkning.
14 dagar räckte för styrelsen till att få fram ett fullständigt förslag om byggande av tegelbruk med maskiner från Svedala och den 5 november 1918 togs beslut på extra stämma och tegelbruket byggdes 1919.
Protokoll för Sevalla Elektriska Industriförenings styrelse 3/2 1919: ”Kontrakt upprättades med Wiktor Söderlund om uppförande af tegelbruk enligt ritningar för en kostnad af 6.200 kronor, häri inbegripet afträde och materialbod till hvilka byggnader styrelsen nu utstakade plats och skulle dessa genast upföras af verke för (planerad?) lada.”
Den utökade verksamheten medförde dock att man behövde öka andelskapitalet. Ytterligare 100 kr per hektar fick medlemmarna satsa, först i form av reverser men så småningom inbetalning kontant. Det hade varit en intensiv tid för styrelsen med sammanträden varje vecka och ibland varannan dag. Men nu skulle man få en verksamhet som skulle vara bärkraftig med flera olika ben att stå på. Så fugerade det också till att börja med. Den elektriska verksamheten drogs hela tiden med stora underskott. Taxan var för låg i förhållande till kostnaderna. Man hade sneglat på jämförbara socknar när man satte taxan och det var styrelsens ambition att kunna hålla låga taxor och ”ta igen på gungorna vad man förlora´ på karusellen”. Kris- och dyrtiden som såg ut att möjliggöra den strategin gick emellertid över i en depression med starkt fallande priser 1921-1922. Stora lager av sågade trävaror och tegelvaror gick snabbt ned i pris och föreningen hamnade i en djup ekonomisk kris.
Inför föreningsstämman den 18 april 1922 hade hela styrelsen ställt sina platser till förfogande och annonserat detta i kallelsen. Resultatet 1921 utvisade förlust i samtliga rörelsegrenar med totalt 58.600 kr. Skulderna översteg tillgångarna med 42.100 kr. Trots detta fick inte styrelsen respass. Styrelsen var ju i borgen för föreningens skulder och vid det här tillfället var det nog ingen ny kandidat som ville hoppa in i den rollen. Styrelsen hade diskuterat hur man skulle kunna lätta på den här bördan och undersökt om delar av verksamheten, t.ex. tegelbruket och sågen kunde ombildas till aktiebolag.
Saken utreddes grundligt med hjälp av bland annat advokat Ernfrid Browaldh, Västerås (född i Sevalla). Slutsatsen blev dock att det inte skulle ge några nya pengar, i synnerhet som depressionen drabbat även medlemmarna, bönderna. Det var ont om pengar överallt och utsiktslöst att få in pengar genom nyemission.
Vid ett provisoriskt bokslut den 15 aug samma år noterades dock att föreningens ställning blivit aningen bättre. Både tegelbruket och sågen och även den elektriska verksamheten visade överskott från årsskiftet medan lantbruket och kvarnen visade förlust. Netto dock ett litet plus på 3.700 kr. Tanken på bolagisering lades på hyllan.
Man kämpade vidare, och att man verkligen fick kämpa i de dåliga tiderna belyses av att 1926 hade man 270 poster utestående fordringar för tegelvaror, virke och sågning! Varav några var 3 år gamla! Nu skall man inte tro att det bara var ägarna till Industriföreningen som satt i klämma. Detsamma gällde också de anställda. I samband med krisen 1922 gav styrelsen direktören det smärtsamma uppdraget att förhandla ned lönerna med 12%. Detta motsvarade fördyringen av produktionen p g a den just genomförda reformen om 8 timmars arbetsdag (tidigare 9 tim). Det fanns inga marginaler i företaget för att klara den kostnadsökningen. Föreningen var ju konkursmässig, det var bara tack vare styrelsens personliga borgen som företaget kunde drivas vidare.
När föreningen genomlidit stormarna i samband med depressionerna 1921-22 och 1929-31 seglade man in i lugnare vatten i mitten på 30-talet och till 1 jan 1936 blev det möjligt att inköpa Väsby Kvarn med såg och jordbruk för 40 000 kr och säljaren, August Flodström, anställdes som föreståndare för kvarnen. Det innebar att kvarnrörelsen kunde koncentreras till Väsby Kvarn, som var större och modernare.
På hösten 1936 säger Jäderlund upp sig till den 1 jan 1937 pga. sviktande hälsa, men erbjuds istället att få tjänstledighet den tid han behöver för att återvinna hälsan – och därvid blir det.
Ny direktör under Jäderlunds tjänstledighet blev August Berggren, Korgesta. Jäderlund skulle under tiden hjälpa till så mycket han orkade. Han var då 65 år och återinträdde sedan inte i tjänsten, så Berggren fortsatte som direktör. Berggren var en mångkunnig man och Jan Selin berättar att han var både händig och musikalisk, spelade klarinett och fiol och t.o.m. byggde fioler. Inga-Maj Ullberg, född Berggren, berättar att hon ofta fick följa med sin pappa till Herrkvarn, och hon passade då telefonen medan pappan var ute på industrierna. 1938 köpte Berggren bil, en Adler, som sonen Hugo blev chaufför på. Då underlättades transporterna mellan Korgesta och Herrkvarn.
I nov 1937 beslutar styrelsen att lösa frågan med den då bristfälliga sågen genom att flytta upp den i kvarnhuset, som nu blivit ledigt sedan man flyttat kvarnverksamheten till Väsby Kvarn. Dock måste byggnadstekniska frågor lösas i samband därmed och då var det nödvändigt att skaffa sakkunskap. Styrelsen, som var lite försiktig med utgifter, beslöt att i första hand utnyttja den sakkunskap som fanns hos styrelseledamoten Karl Johan Elander. I och med flytten fick man också ett bra sågspånshus i gamla sågen.
I mars 1938 beslutar styrelsen se över och höja brandförsäkringarna. I samband därmed krävde försäkringsbolaget att tegelbruket skulle ha tegeltak. Det var tydligen spåntak intill dess. Det var välbetänkt att se över försäkringarna, för den 23 februari 1939 brann sågen (gamla kvarnhuset) och kraftstationen. Inte ett ord om branden i protokollen, men omedelbart efter det datumet blev det stor aktivitet i styrelsen. Man satte igång och förhandlade med staten om leverans av kraft och hade nätet under spänning igen redan på söndagen efter branden, som inträffade på en torsdag. Också försäkringsbolaget handlade snabbt. Redan 6 dagar efter branden fick föreningen ut ersättningen, 26.000 kr från Fylgia!
När sågen skulle återuppbyggas uppkom frågan om taktäckningen skulle vara tegel eller plåt. Tegel tillverkade man ju själv, men det skulle fördyra undertaket så mycket jämfört med plåttäckning, så man beslöt att använda plåt trots att plåten i sig var dyrare än teglet.
Tegelbruket hade en stor kundkrets. Den största kunden var Domänstyrelsen, som köpte tegelrör och taktegel till sina arrendegårdar i större delen av länet. Till Färna Bruk gick en hel del och till industrierna i Skinnskatteberg gick det stora mängder murtegel. I april 1938 inkom en skrivelse från Domänstyrelsen om att det blivit känt att ”Sevalla taktegel hade en tendens att flagna och vittra sönder”. Domän efterlyste utlåtande från Provningsanstalten och löfte från Industriföreningen om att ersätta flagnat tegel.
En ny lertäkt öppnades i Skogsbro för att få bättre råvara till takteglet. Det har inte gått att hitta något beslut om det i styrelseprotokollen, men i nov 1938 finns dock protokollfört i samband med dragning av el till Hagalund, att en transformator skulle sättas vid lergropen i Skogsbro för att få el till ett uppfordringsverk för leran.
Så kom andra världskriget 1940 med avspärrning och stor brist på däck. Detta drabbade lastbilen som föreningen hade för att leverera tegel. Bränsle till den fanns inte alls. Gengasaggregat måste införskaffas för att hålla bilen igång.
Gengasaggregatet hade anskaffats i juni 1940, men redan i nov samma år beslutar styrelsen att byta till en starkare bil för att den gamla var för svag med gengas. Till detta bidrog också att man fått förfrågan från Vägstyrelsen om snöplogning, som man såg som en bra extrainkomst. Ett knappt år senare beslutade man dock säga upp snöplogningen eftersom den var för tung även för den nya bilen och tegelkörningen hade blivit lidande. Snöplogningen under de snörika krigsvintrarna var givetvis extra påfrestande. Dock behåller man mjölkkörningen som gav en bra inkomst.
Gengasen höll på att kosta chauffören Erik Gustavsson livet. Han hade varit inne i garaget och tänt gengasgrytan och kört med fläkten som höll fyr i grytan tills motorn kunde startas. Då bildas den mycket giftiga och luktlösa gasen kolmonoxid (själva gengasen) och Erik, som var en riktig kraftkarl, var väl inte riktigt medveten om att gasen kunde skada honom. Hans hjälpkarl vågade inte gå in och dra ut Erik, som satt tillsynes livlös i bilen, utan han hämtade Eriks hustru Matty. Hon lyckades släpas ut honom, och han skjutsades i ilfart till lasarettet i Lindströms taxi med Aldor Lundberg som chaufför och rutorna öppna för att Erik skulle få luft. Han återhämtade sig så småningom och levde många år ytterligare. Men händelsen fick sin epilog när Yrkesinspektionen i sept. 1943 krävde bättre ventilation i garaget.
Däcksituationen blev alltmera desperat under 1944. Man diskuterade t.o.m. att inköpa stålskenor i stället för däck, men avstod. Det fanns tydligen riktiga nödlösningar. Annars vet jag att många lastbilar i lite lättare trafik byggdes om till personbils-boggi. D.v.s. lastbilar som haft en axel bak med 4 lastbilshjul, fick boggi med 8 personbilshjul. Staten hade beslagtagit hjulen på alla privatbilar, som inte hade särskilda skäl för att köra och bilarna stod uppallade under kriget, Så det fanns tillgång på personbilshjul för nyttotrafiken.
Aug. Berggren avled i jan. 1941 bara 54 är gammal efter ett snabbt förlopp av sjukdomen leukemi. Som ny direktör tjänstgjorde då ordf. A J Johansson.
I juni 1942 insjuknar A J Johansson och måste läggas in på lasarettet. Han var då 79 år och både ordf. och vd för sitt skötebarn, Industriföreningen. Till att ersätta honom under sjukdomstiden valdes Petrus Johansson i Skogsbro som vd och Eric Johansson i Väsby som ordförande. På årsstämman i april 1943 valdes J Edw. Selin, Korgesta in i styrelsen. Han efterträdde då A J Johansson, som hade avlidit i samband med sin sjukdom 1942.
Först 1945 utsträcktes ellinjerna till Väsby Sätrarna (alla gårdar och bostäder norr om Väsby kvarn), Saxargatan (från Asplunda till Olivehäll) och sträckan Kylösa – Sörsätra – Rosendal – Lilla Korgesta. Pilstrands Elektriska i Tortuna utförde dessa arbeten. Ordföranden hade redan 1936 fått förfrågan från flera av gårdarna norrut längs Sagån om elektrisk ström och styrelsen beslutade utreda frågan och återkomma, men det kunde tydligen förekomma långsam handläggning redan på den tiden.
På hösten 1945 köptes en väldigt fin rotstående fröställing av tall på Kinsta skogen för 26 kr per m3. Det priset var högre än det gängse timmerpriset och måste först godkännas av Priskontrollnämnden! Ett drygt år senare beslutar dock styrelsen att höja elpriset med 17,5 %, utan att invänta Priskontrollnämndens utlåtande!
1946 såldes Tegelbruket till bröderna Sune och Tore Pettersson för 104.000 kr. Då blev det ny fart på verksamheten och tegelbruket upplevde en blomstringstid de närmaste 10-15 åren.
Kraftverket och elledningarna såldes den 10 juli 1948 till Vattenfall för 35.000 kr med tillträde 1 jan 1949. Hela elnätet behövde då rustas upp och spänningen skulle höjas från 127 till 220 volt. Samtidigt blev det större transformatorer ute på gårdarna så att var och en kunde skaffa en stor elmotor för tröskningen. Den kunde nu kopplas in direkt på lågspänningen. Tidigare kunde man bara använda föreningens två motorvagnar, som hade både transformator och motor inmonterade i vagnen och som anslöts till högspänningen ute på gårdarna. Det gick till så att högspänningslinjen var dragen till en stolpe utanför tröskladan, och högt upp i den stolpen satt ett anslutningsdon där man kunde ansluta motorvagnens motsvarande don, som satt på en lång stång. ”Eric i Väsby”, som nu var föreningens ledare och starke man, lyckades också förhandla fram att Kraftverket skulle bekosta alla omändringar av motorer och hushållsapparater hos abonnenterna till 220 volt.
Sågen och mangårdsbyggnaden skulle också säljas och Svensk Fastighetsförmedling fick uppdraget. Dom hade en spekulant som bjöd 35.000 kr och föreningen slog till. Det var tegelbrukets nya ägare som köpte såg och mangårdsbyggnad också. Vidare avyttrades stugan på ägorna till Arvid Carlsson och skogen till Eric Johansson.
Efter det hade föreningen ingen verksamhet kvar och 1950 upplöstes föreningen genom likvidation och 40,98 % av insatserna kunde betalas tillbaka. Bönderna i socknen förlorade alltså 59 % av sina insatser på 200 kr per hektar, eller nära 6.000 kr på en 50-hektars gård. Det man vann var ju dels att man fick elektricitet tidigt (om man bodde i den centrala delen av socknen) och dessutom blev det mera liv i bygden med industriverksamheten.
Skrivet av: Lars Elander
Nu finns vi från sevallasocken.se också på Instagram. Vi planerar att på Instagram publicera bilder om och från tillställningar i Sevalla bygdegård, tillställningar som anordnats av Sevalla bygdegårdsförening eller Sevalla hembygdsförening eller bara trevliga och inspirerande bilder från Sevalla.
Följ oss gärna så blir vi superglada! Du finns oss på Instagram på @sevallasocken.
För andra året i rad så har Sevalla hembygdsförening och bygdegårdsföreningen bjudit in kyrkan till isplanen för gudstjänst. VLT var på plats och rapporterade se inslaget på http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.3533642-tv-prast-ute-pa-hal-is.