Om Sevalla arkiv • Sida 3 av 3 • sevallasocken.se

Bondpojken från Sevalla – som blev tongivande i svensk näringsliv

2016-03-102016-03-10 Fredrik Westermarck

Ernfrid Browaldh föddes i Lappbro i Sevalla den 20 februari 1889. Han var yngste sonen bland sex barn i J E Petterssons familj och tog sig senare namnet Browaldh (tyska Wald = skog). Det hade inte varit aktuellt att barnen skulle studera, inte förrän på våren 1902. Då tyckte J E att yngsta sonen skulle börja i läroverket i Västerås till hösten. Ernfrid blev jätteglad för han var intresserad av studier och tänkte genast att han skulle börja på reallinjen, som var i särklass mest populär, men pappan bestämde att han skulle gå latinlinjen. Godkänt betyg i latin var en förutsättning för att senare komma in på universitetet i Uppsala och studera juridik. Det hade pappan tänkt sig att Ernfrid skulle göra och sedan gå domstolsbanan och bli domare. Det var den finaste befattning som pappan kunde tänka sig.

Alltså började den unge Ernfrid på latinlinjen och avlade sin mogenhetsexamen, som studenten kallades på den tiden, år 1908. Samma år började han i Uppsala och läste juridik.

Bara 3 år senare var han färdig med sin jur.kand. examen, en exceptionellt snabb studietakt. Så följde värnplikten och därefter tjänstgöring vid Domsagan i Västerås. Avsikten var att han sedan skulle tjänstgöra vid Svea Hovrätt. Men det fanns en hake – tingstjänstgöringen vid domsagan och Svea Hovrätt gav inte något arvode de första åren och Ernfrid ville gifta sig och sätta bo med den flicka han hade sällskap med. Det var Ingrid Gezelius, dotter till stinsen i Västerås. Stinsen var en ståndsperson i staden som umgicks på jämbördig fot med Landshövdingen och Biskopen och då var det ju nödvändigt för Ernfrid att ha en stabil inkomst före giftermålet.

Då öppnade sig en ny möjlighet; advokatfirman Västerås Juridiska Byrå blev till salu och på stående fot beslöt han sig för att köpa den och bli advokat i stället för domare. Så kunde dom gifta sig i nov 1914.

Ernfrid blev en mycket framgångsrik advokat, men en ren tillfällighet gjorde att han kom att länkas in på en annan bana. 1917 hade Handelsbanken öppnat ett kontor i Västerås och chefen där, Pekka Wåhlin ringde upp Ernfrid och erbjöd honom jobb på deltid som ombudsman. Det innebar att han en gång i veckan skulle skriva styrelsens protokoll och i övrigt lämna juridisk hjälp. Det skulle inte ta så mycket tid i anspråk, så Ernfrid tackade ja.

Jul- och nyårshelgen 1919-1920 tillbringade paret Browaldh i Åre. Där träffade de Helmer Stén med fru och kom att tillbringa tiden tillsammans med dem. Stén var då chef för Handelsbankens landsortsrörelse (Provinscentralen) och strax efter detta blev Ernfrid erbjuden att bli chef för den juridiska avdelningen vid Provinscentralen i Stockholm.

1923 blev Helmer Stén chef för Svenska Handelsbanken och Pekka Wåhlin blev chef för Provinscentralen. Dessa två och Ernfrid Browaldh blev det team som sanerade bankens ekonomi och tog itu med bankens farliga industrikrediter. Krediterna till Tändsticksbolaget och till Ivar Kreuger personligen uppgick till 100 milj. kr. Dessutom hade banken genom andra bolags fallissemang blivit ägare till 75.000 aktier i Tändsticksbolaget. Genom avveckling av aktierna och en hårdhänt bantning av krediterna till Kreuger var krediterna 1927 nere i hanterbara 15-20 miljoner kronor. I krisdrabbade skogsindustrier i mellersta Norrland hade dock banken fortfarande aktier som man inte lyckats avveckla på ett godtagbart sätt.

Sommaren 1929 inträffade en ny tillfällighet som kom att skuffa Ernfrid ytterligare uppåt i bankhierarkin. VD Helmer Stén hade fått sällskap av Ivar Kreuger på ett nattåg från Berlin till Stockholm och samspråkat om allmänna saker. Som av en händelse tog Kreuger upp situationen för den splittrade skogsindustrin i mellersta Norrland och kastade fram en tanke att köpa upp ett antal av de små företagen och slå samman dem till en stor, rationell och livskraftig enhet. Kunde banken möjligen tänka sig att sälja sina skogsaktier?

Det passade ju som hand i handske för banken och Ernfrid blev den som fick göra utredningen och upprätta en promemoria som kunde ligga till grund för en affär. Det gjorde han så grundligt så att den utan vidare ändringar visade sig kunna ligga till grund för hela affären. Förutom erforderligt grundmaterial ingick en noggrann värdering av varje företag för sig med angivande av värderingsprinciper och uppgift om vilket pris banken begärde. Dessutom skissades ett förslag på konstruktion för det blivande holdingbolaget. Alltsammans accepterades av Ivar Kreuger och bolagets namn blev Svenska Cellulosa AB, SCA, än idag en mycket livskraftig skogsindustri.

Ernfrid var nu vice Verkställande Direktör i banken och den här affären var givetvis ytterligare en merit för honom. Ernfrids arbete under 1920-talet lade grunden till bankens stabilitet och stryktålighet när 30-talet inleddes med depression och Kreugerkraschen och banken kunde rida ut den stormen hyggligt. När Helmer Stén slutade som VD 1944 så var Ernfrid Browaldh den givne efterträdaren. Ernfrid fick en mycket stark ställning i banken och i svenskt näringsliv. Han var ordförande eller ledamot i många industriföretags styrelser. När statsminister Tage Erlander ville ha näringslivets syn på svensk ekonomi så kallade han till sig Ernfrid Browaldh. Det framgår av Erlanders dagböcker, som jag just har läst.

1955 avlöstes Ernfrid av sonen Tore som Handelsbankens VD, men fortsatte som styrelsens ordförande till 1960. Han blev 93 år gammal och hans intellekt var hela tiden obrutet. Tore avled i januari 2007, nästan 90 år gammal.

Ernfrid hade alltså utan tvekan nått så långt att han kunde räknas bland samhällets toppar. Hans gamla hembygd då, hade han glömt den? Neej då! Bengt Frödin kommer ihåg att han kom i allmänhet någon gång på sommaren och såg till föräldrarnas grav på Sevalla kyrkogård och så åkte han till Sonnebo och hälsade på sin systerdotter Märta Frödin, Bengts mamma, som var född i Väsby Kvarn, där Ernfrid ofta vistades som barn hos sin gifta syster, Agnes Flodström. De resorna gjordes i bankens stora bil med chaufför. En upptagen direktör kunde ju använda tiden i baksätet på bilen till nyttigt arbete!

Skrivet av: Lars Elander

På cykeltur i Industriföreningens och skolans spår

2015-06-282016-03-12 Fredrik Westermarck

Trots regntunga skyar slöt 22 personer upp till Sevalla hembygdsförenings årliga sjättejuniutflykt, vilken i år bestod av en kort cykeltur med två stopp.

Vi samlades vid isplanen mitt i byn och cyklade därefter till vårt första stopp, tegelbruket. Där väntade vår kunnige guide, Benny Peterson, på oss för att berätta om hur arbetet i tegelbruket gick till vid den tid då hans far, Sune Peterson, drev bruket. Han visade oss in i brännugnar och torkrum och förklarade för oss hur arbetet gick till i slutet av 60-talet, strax innan verksamheten lades ned.

Vid tiden före sekelskiftet 1900 hade befolkningen i hela landet ökat ganska dramatiskt tack vare förbättrad sjukvård och hygien. Dessutom hade viss effektivisering inom jordbruket bidragit till att färre personer kunde ha sin utkomst på gårdarna runt om i landet. Dessa två faktorer tillsammans resulterade i att ungdomarna i Sevalla var många, men arbetstillfällena få. Något måste göras för att man skulle kunna hålla kvar ungdomarna i bygden. I Sevalla socken diskuterades olika förslag till lösning och till sist slöt sig ett tjugotal bönder samman och bildade Sevalla Industriförening under ledning av domaren i Bro.

Sevalla industriförening var inget halvdant försök med tio praktikplatser. Nej, man satsade stort och byggde två industrier. Dels byggdes ett tegelbruk, eftersom det fanns stor efterfrågan på täckdikningsrör och tegelsten. Dels byggdes ett sågverk, eftersom arbetstillfällen behövdes även vintertid, då tjälen gjorde det omöjligt att gräva upp leran. Man satte även turbiner i ån för att kunna elektrifiera bygden. Det var i alla fall tanken. När det kom till kritan räckte turbinerna inte till mycket mer än till att driva sågverket. Då tröskverket i Väsby, till exempel, drogs i gång på hösten, slocknade resten av bygden.

Så småningom såldes tegelbruket och sågverket till Sune Peterson. Enligt Benny Peterson, som själv arbetade i tegelbruket i fyra år under 60-talet, var det som mest 15 personer som arbetade med att bränna och torka teglet. Dessutom gick det åt ytterligare fyra personer till att gräva upp leran. Vintertid arbetade en del av dessa tegelbruksarbetare i sågverket och resten högg i skogen.

Det andra stoppet under cykelturen blev Sevalla skola. I sommar lägger förskoleverksamheten, som drivits i lokalerna de senaste åren, ned och skolbyggnaden kommer förmodligen att stå tom. Kanske var det här sista möjligheten att se sig om i skolan, så vi tog tillfället i akt. För några av oss blev det en riktig nostalgitrip då vi tänkte tillbaka på vår egen skoltid i Sevalla och de lärare vi haft.

Utflykten avslutades med korvgrillning och fika. Lyckligtvis hade regnmolnen då skingrats och solen sken på oss där vi satt och avnjöt vårt fika i skolans trädgård.

Tack alla för en trevlig eftermiddag,

Sevalla hembygdsförening

Cykelutflykt den 6 juni

2015-06-042015-06-04 Fredrik Westermarck

Sevalla hembygdsförening tar er med på en resa i Sevallas historiska industrispår.

Vi samlas vid grusplanen mitt i byn kl.14.00. Där ifrån cyklar vi en kort slinga med stopp vid Sevalla tegelbruk, Väsby kvarn, Sevalla bygdegård och Sevalla skola. När vi känner oss färdiga med
skolan går vi över till grusplanen och äter vår medhavda matsäck. Det kommer att finnas tillgång till grill, så det går bra att ta med något att grilla.

Dagen avslutas med att vi fikar runt elden och filosoferar över livet i Sevalla.

Välkomna!
Hembygsföreningen

Väsby Kvarn – epoken Flodström

2012-09-142014-08-26 Fredrik Westermarck

Vi äldre sevallabor minns August Flodström som socknens mjölnare. Det tyckte vi att han hade varit ”i alla tider”. August var född 1873 i Sevalla. Pappan, byggmästare Anders August Flodström kom från Vestansjö i Folkärna där han var född 1840. 16 år gammal kom denne som kvarndräng till sin barnlöse farbror Johan Ludvig med hustru Gustafva i Väsby Kvarn. Där togs han emot som ett barn i huset och blev upptagen som fosterson. 1870 gifte sig Anders August med Casparina Wilhelmina Granell från Björksta. Johan Ludvig dog 1873, endast 42 år gammal. Anders August blev då vid 33 års ålder ansvarig för driften av kvarnen. Samma år föddes den August Flodström som är vår huvudperson. När Johan Ludvigs hustru Gustafva avled 1886, testamenterade hon makarnas hela kvarlåtenskap till Anders August. Av bouppteckningen framgår att boet utvisade en behållning på 21,338:31 – en med dåtidens penningvärde ansenlig förmögenhet.

Det är mycket möjligt att Johan Ludvig Flodström var den som på 1800-talet köpte kvarnen av Wäsby rusthåll, som ägde kvarnen 1754 när Olof Grau gjorde sina anteckningar om socknen.

Kvarnrörelsen gick uppenbarligen bra på 1800-talet. Då fanns inga andra kvarnar än vattenkvarnar för malningen. Vattenföringen i Sagån var då också dubbelt så stor som under 1900-talet (enl. August F.) Orsaken var Sala Silvergruva.

Redan på 1500-talet hade Gruvan anlagt en damm i Sagån vid Sala sockenkyrka, Saladamm. Där byggde man en hytta för att smälta ut silvret ur malmen. Vattenkraften måste man ha för att krossa malmen.

När brytningen vid Gruvan ökade måste man öka vattenkraften vid Hyttan och år 1630 tog man det drastiska steget att i stor skala omskapa landskapet norr om Saladamm.

Sjön Hallaren mellan Möklinta och Enåker hade sitt naturliga utlopp i Dalälven vid Färnebo-fjärden. Det utloppet dämdes igen och ett nytt utlopp grävdes till Sagån. Samtidigt höjdes nivån i sjön 5 meter, räknat från dagens, och sjöns yta ökade mångdubbelt till att vara Västmanlands största sjö. Hela den vidsträckta slätten vid Saladamm sattes nu under vatten och fallhöjden vid Hyttan blev större.

Med detta enorma vattenmagasin och ett större nederbördsområde kunde vattenföringen i Sagån hållas hög och konstant. Det gynnade inte bara Sala Hytta utan också alla kvarnar nedströms.

Sådant var läget när den unge August fick börja arbeta i kvarnen som 15-åring. Det första var att lära sig att hugga stenarna. Stenarna måste underhållas för att ytan skulle vara malvänlig och skårorna ha sin rätta form. Se´n var det till att lära sig mala och ställa in stenar och matning rätt.

Men han fick också möjlighet att studera vidare. Då var det Tekniska Skolan i Västerås som gällde. Den kallades också för Slöjdskolan. Förutom den teoretiska undervisningen fick man lära sig slöjd i vid bemärkelse i praktiska övningar. Efter examen hade man rätt att titulera sig byggmästare.

Det var en utbildning som säkert kom väl till pass när han som 24-åring ställdes inför att bistå sin far med att förnya kvarnen.

1897 revs den gamla kvarnbyggnaden vid Väsby Kvarn. Det var ett timrat hus med brutet tak. Den nya kvarnen byggdes upp på samma plats men nu blev det en gedigen och pampig byggnad i sten. Undervåningen murad med natursten och i övrigt med tegel från Heby. Kvarnen står stadigt på berggrunden, men det blev mycket arbete med att spränga berg när utloppsrännan från turbinen måste fördjupas för att öka fallhöjden.

Ansvarig för stenarbetena var med stor sannolikhet Karl Leonard Borén från Tortuna, farfar till Ingemar Borén. Borén gjorde många stora arbeten, bl a vägbroar och stenladugårdar omkring Västerås. Boréns medhjälpare var oftast Karl Albert Herrlin från Mälby, Sevalla. Det är lätt att ta för givet att Herrlin gjorde sin del av arbetena på Väsby Kvarn.

Den nya kvarnen stod klar 1898. Då hade det gamla vattenhjulet i gamla kvarnen ersatts med en turbin från Sala Maskinfabrik. En för den tiden enastående nyhet som man också kostade på sig var en elektrisk generator. En av ASEA:s grundare, uppfinnaren Jonas Venström, Arboga, hade just några år tidigare konstruerat en dynamo, en likströms-generator med permanentmagneter efter exakt samma principer som dynamon till våra cykellysen. Den första installerades hos en kvarnägare Engelbrektson i Örebro. Det var tydligen kvarnägarna som låg i framkanten på teknikutvecklingen. Kanske bidrog det också för Väsby Kvarns del att den unge August just genomgått teknisk utbildning och fått lära sig om elektricitetens möjligheter.

Som gårdsbelysning monterade man en bågljuslampa, som bildade en svetslåga mellan två kolelektroder. Den hade ett utomordentligt starkt sken och första kvällen den var tänd så kom det folk från Ransta för att hjälpa till att släcka eldsvådan. Man hade sett ljusskenet på himlen och trodde det kom från en brand. Sockenborna uttryckte saken som så, att lampan i Väsby Kvarn lyste upp hela socknen! Flodströms var 20 år före resten av socknen med att använda elektricitet.

År 1900 gifte sig August med Agnes Pettersson från Bro. Hon var dotter till lantbrukaren, auktionsförrättaren, ombuds-mannen m.m. J.E. Pettersson. Han hade börjat som bonddräng i Norrby ”med två tomma händer” och sedan köpt gården i Bro, som i socknen kallats Lappbro. En av Agnes bröder, Ernfrid, tog sig namnet Browaldh och blev riksbekant som chef för Svenska Handelsbanken.

Kvarnrörelsen blomstrade och Agnes Flodström berättar att ett år inför julen var det kö utav kvarnskjutsar ända bort till Prästkvarn, som låg där Bygdegården ligger nu. ”Först till kvarn får först mala” gällde givetvis så det kunde bli lång väntan för dem, som hamnade långt bak i kön.

Att långväga kvarnkunder övernattade i kvarnen var ganska vanligt. Då sov man i kvarnkammaren, som var uppvärmd av en kamin och man hade matsäck med åt både sig själv och hästarna. Det fanns ett kvarnstall åt hästarna. De som sov över fick morgonkaffe inne i köket. Var det lite större kunder så vankades också en sup inne på kontoret.

Att det fanns långväga kunder framgår av upptagningsområdet, som sträckte sig från Sala socken och Norrby i norr till Kungsåra – Irsta – Västerås i söder och Romfartuna i väster.

Det var inte bara gårdarnas malning som skulle ombesörjas. Även de anställda, statarna, hade malning att göra. De fick sin lön delvis i natura, d v s korn eller havre till grisen och vete och/eller råg till hushållet. 4 gånger om året betalades staten (naturalönen) ut.

Fru Flodström hade ett kusligt minne från vårfloden 1904. Hon och en piga skulle ut till ladugården på kvarnholmen för att se till en sjuk ko på kvällen. Medan de var där steg vattnet hastigt så att de inte kunde komma tillbaka. Vattnet gick så högt så att isflaken slog i väggen så hela ladugården ruskade. Dom fick ta sin tillflykt till foderladan och övernatta högt uppe i höet. På morgonen var vattnet ännu högre och dom kunde bara se på när strömmen tog med sig all årsveden från vedbacken. Stockar som var nerkörda till sågbacken för sågning följde också med.

Under åren 1899 till 1905 omreglerades sjön Hallaren och de stora vattenmagasinen tömdes. Då fanns tillgång till ångmaskiner för att driva Hyttan vid Saladamm och de stora åkerarealer som lagts under vatten behövdes bättre för att producera mat. Då öppnades åter sjön Hallarens utlopp till Dalälven och vattenföringen i Sagån återgick till vad den varit före 1630, ungefär en halvering av flödet enligt August Flodström.

Makarna Flodström hade tre barn, Gösta (-01) som emigrerade till USA, Märta (-04) gift med Herman Frödin i Sonnebo och Eric (-16) pigg och minnesgod Västeråsare liksom hustrun Ulla.

Eric Flodström, som gjort karriär inom ICA-rörelsen och haft det centrala och övergripande ansvaret för detaljhandels-utvecklingen, berättar:

Krisen och utslagningen av bygdekvarnarna fick min far uppleva på 20- och 30-talen.

En parallell som jag upplevt på nära håll är lanthandelns kris och i stort sett försvinnande.

Genom kraftnätets utbyggnad tillkom kvarnar som Tortuna och Tillberga, som inte var beroende av vattenkraft. Konkurrensen ökade, men en mycket viktig ”spik i kistan” var möjligheterna för gårdarna att för en relativt billig penning skaffa s.k. gröpekvarnar. Där försvann en stor del av underlaget.

En annan faktor var den storindustriella utvecklingen av kvarnrörelsen. Genom tekniska framsteg kunde de större kvarnarna, t.ex. Saltsjöqvarn och Kooperationens Tre Kronor i Stockholm, Uppsala Ångqvarn och Uppsala Valskvarn få fram ett vetemjöl, som vida översteg bygdekvarnarnas i bakförmåga. Detta innebar att även vissa gårdar köpte sitt vetemjöl för bakning. Jag kommer ihåg från barndomen att pappa talade om hur storkvarnarna kunde blanda upp det svenska vetet med amerikanskt högproteinvete (s k hårdvete) och på så sätt få fram en bättre produkt. Då hjälpte det inte att pappa skaffade porslinsvalsar till valskvarnen för att få fram det allra finaste mjölet. Bakningsförmågan kunde han inte påverka.

Den här utvecklingen accelererade under 20 och 30-talen och bidrog till att rörelsens ekonomi blev allt mera pressad. När pappa vid 63 års ålder fick erbjudande från Industriföreningen om köp accepterade han detta och kvarstod som föreståndare för kvarnen en bit upp i 70-årsåldern. Men något överskott att tala om gav inte affären

Därmed var epoken Flodström i Väsby Kvarn avslutad. Kvarnen fortlevde dock ytterligare några årtionden.

Ovanstående nedteckningar bygger på en bandinspelad intervju med August och Agnes Flodström, som Roland Lindström och Eric Johansson i Väsby gjorde på 1960-talet, när makarna bodde i sin pensionärslägenhet på Tessingatan i Västerås. Dessutom har jag haft samtal med Eric Flodström, Västerås, Ingemar Borén, Tortuna, Torsten och Gunilla Karlsson, Mälby och docent Harald Agrell, SGU, Uppsala (angående sjön Hallaren)

Lars Elander

Sevalla Ångtröskverksbolag

2012-09-142014-08-26 Fredrik Westermarck

Ett för mig (och alla äldre Sevallabor jag talat med) okänt företag i socknen blev jag varse i Sevallagårdens arkiv härom veckan. Roland Lindström tror att handlingarna kom med i samband med att han deponerade industriföreningens efterlämnade papper i arkivet för några år sedan och Sten-Ove Sandell gjorde sedan en berömvärd systematisering av de gamla handlingarna i arkivet. De handlingar som finns tillgängliga är ett bolagskontrakt från 1897 och några stycken kvitton från åren 1901-1903.

Den 22 augusti 1897 bildades ett bolag av dessa 7 sevallabönder:

A J Johansson, Bro
J E Pettersson, Bro (Lappbro)
A Johansson, Bro (Skogsbro)
C H Johansson, Herrkvarn
Bernhard Johansson, Wäsby
Axel Johansson, Kinsta
Karl Johan Elander, Attersta

Bolagets namn blev Sevalla Ångtröskverksbolag och ändamålet var att anskaffa ett ”ångtröskverk med maskin” och medel anskaffades genom att man tog upp ett lån på 5 000 kr. En av bolagets män ”ställer sig som låntagare och alla öfriga såsom borgen med gemensam ansvarsskyldighet”. Bolagskontraktet upprättades i 7 likalydande exemplar och bolagsmännen erhöll varsitt. Så var bolaget igång utan krångel med myndigheter och registreringar.

Bolaget skulle inom sig utse en ”Derektör” som skulle ha ansvar för materielen och bestämma tröskverkets marschroute samt anställa maskinist och matare. Vidare skulle han handha bolagets inkomster och utgifter och före den 1 augusti redovisa den gångna säsongens räkenskaper. Samtidigt skulle en ny ”derektör” väljas för nästa år.

Man vilade inte på hanen, för redan den 16 september 1897 levereras en lokomobil Typ G5 från Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna per järnväg till Joh. Johansson, Bro, Hedensberg. Axel Sundström, Westerås står som ”Reqvirent”. Tillsammans med tröskverk C3½ som ingick i ett ”tröskset” enligt katalogen för 1897, kostade alltsammans 5 300 kr fritt köparens järnvägsstation. Detta enligt uppgifter från Föreningen Företagens Arkiv i Sörmland, ett välordnat arkiv med tjänstvillig personal.

Lokomobilen hette Typ G5 vilket innebar att storleken var 5 hkr, men i verkligheten utvecklade den 16 effektiva hästkrafter. Eldningsytan var 10 m2 och ångtrycket 6 kg. Tröskverket var 3½ fot, vilket innebär att det var ett stort verk. Dessutom var det dubbelrensande och hade både körnare och triör och kunde leverera den rena spannmålen sorterad i 3 olika kornstorlekar. Jämfört med vad som fanns tidigare av tröskverk var det naturligtvis en stor förbättring.

Axel Sundströms Järnhandel var tydligen återförsäljare för Munktells maskiner, men huruvida tröskbolaget lyckades pruta ner priset till de 5 000 kr, som man hade lånat, får vi inte veta, för det finns inget kvitto från affären. Däremot finns en del kvitton från åren 1901-1903. ”Slagtunnan” behövde repareras 1901. Det var verkligen en tunna det var fråga om, en stålcylinder med påskruvade, refflade slagor av stål, ”vilande på mellanstycken av trä”. Reparationen gjordes på Munktells Mekaniska Verkstad och kostade totalt 94 kr. För den summan fick man både nya slagor och trämellanstycken, ”tunnan” ombyggd och justerad, axeln riktad och lagrena inpassade. Man undrar vilken olycka som förorsakade reparationen.

Lokomobilen behövde repareras och besiktas 1902, men då vände man sig till Enköpings Maskinfabrik, som kom ut och gjorde arbetet på platsen till en kostnad av 48 kr.

Socknens bysmed, E A Hjelm Hofslageri och Smidesaffär, Bro, gjorde ett flertal reparationer. En parstång av trä reparerades två gånger 1903 och en parstång av stål omändrades samma år. Både lokomobilen och tröskverket flyttades med hästar. Det var tunga grejer så det gällde tydligen på draganordningarna. Lokomobilen vägde 3 300 kg och tröskverket ungefär lika mycket.

Tröskningen skedde naturligtvis huvudsakligen inne på logarna på vinterhalvåret, men man var redan då så rationell så att en del tröskning skedde i augusti och september då man säkerligen hade tröskverket uppställt utomhus och körde kärvarna direkt från åkern till tröskverket. Förutom tröskning hos delägarna så användes tröskverket också för legotröskning hos andra bönder.

Hos A F Thorgren i Strömsdal köpte bolaget linolja, blymönja och zinkvitt för underhåll och målning av maskinerna. Maskinolja och fotogen (till lyktorna) köptes också där liksom även hos J E Johansson i Wäsby. Denne drev handel på Karl-Gustavs gård och var farfarsfar till såväl Karl-Gustav som Jan-Erik, Bosse och Ulf. Jan-Erik berättar att han hört talas om att Mårten Ljungberg, Asplunda var den sista maskinisten på lokomobilen. Lokomobilen bör ha blivit ”pensionerad” 1918 när Industriföreningen bildats och elektriciteten kom till socknen.

En artikel som det var stor åtgång på var talg. Det köptes säckvis från Axel Lunds Slagteriaffär i Ransta och kom med järnvägsfrakt till Hedensberg. Hans Ahlström har tillfrågat några verkliga veteraner om vad man använde så mycket talg till. Förklaringen sägs vara att alla läderremmar måste hållas mjuka för att fungera bra och då smälte man talg och smorde remmarna med. Se´n gick det som smort!

Lars Elander

Stenyxfynd gjorda i Sevalla

2012-09-142014-08-26 Fredrik Westermarck

Utdrag ur Västmanlands fornminnesförenings årsskrift Nr.9 1917.

Sevalla kyrkskolas stenyxsamling.

Denna samling är hopsamlad av folkskolläraren Oskar Johansson i Sevalla och innehåller fynd uteslutande från Sevalla socken.

1	Bro	Avtrubbad tunnackig stenyxa funnen vid Säterlund mellan ån och landsvägen
2		Båtformig yxa funnen i Marmossen
3		Skafthålyxa
4	Korgesta	Trindyxa med ovalt snitt funnen i ett stenröse
5		Tjocknackig stenyxa med hålegg
6		Tjocknackig stenyxa med hålegg
7	Mälby	Båtformig yxa
8	Nibble	Trindyxa med ovalt snitt funnen i åker
9		Skafthålyxa funnen i närheten av de undersökta vikingagravarna
10		Skafthålyxa funnen på Nibble äng invid lada
11	Skogsbro	Tjocknackig stenyxa (Vittingetyp)
12	Vrian	Skafthålsyxa funnen vid Lillån? nära gränsen till Tillberga
13	Väsby	Tjocknackig stenyxa med hålegg funnen i närheten av Smittens
14		Skafthålsyxa funnen vid odlingen nära Smittens
15		Skafthålsyxa funnen vid Karlberg när en grund grävdes
16	Attersta	Skafthålsyxa funnen vid Nybo 30 famnar från landsvägen i ett stenröse. (eventuellt SHM 14998) (77).

Lars Löfbergs katalog i Västmanlands fornminnesförenings årsskrift 1965.

Sammanställningen gjord med material från Statens historiska museum (SMH), Västmanlands museum (V) och Hedensbergs samling (H).

Attersta	1 st	SHM 12239:14	Skafthålyxa, båtformig
	1 st	V 2160 (H176)	Skafthålyxa enkel
	3 st	SHM 14998	Tjocknackig hålegg, boplatsfynd
	1 st	SHM 20761	Tjocknackig stenyxa, boplatsfynd
	2 st		Tunnackiga stenyxor, boplatsfynd
	1 st	A 12	Stenyxa, liten håleggad
	1 st	SHM 14998	Skafthålyxa, enkel (Nybo 77) se skolan
Kinsta	1 st	SHM 6356:3	Trindyxa
	1 st	V 2160 (H 226)	Tjocknackig stenyxa (fragment)
	1 st	V 5200 (291)	Stenyxa med ovalt snitt
	1 st	V 2160 (H134)	Skafthålyxa mångkantig
Kyrkskogen	1 st	V 60	Skafthålyxa enkel
Korgesta	1 st	V 2160 (H319)	Skafthålyxa båtformig
	1 st	SHM 16051:1	Stenyxa tjocknackig med hålegg
Kylösa	1 st	SHM 6353:2	Trindyxa
	1 st	SHM 6356:1	Stenyxa tjocknackig
Nibble	1 st	V 2160 (H276)	Skafthålyxa dubbel eggad
Bispebo	1 st	SHM 16051:2	Skafthålyxa enkel
Rogesta ?	1 st	SHM 16224:1	Skafthålyxa enkel
Väsby	1 st	V 5200 (L288)	Tjocknackig stenyxa
	1 st	V 5200 (L289)	Tjocknackig stenyxa
	1 st	V 5200 (292)	Skafthålyxa enkel
Sevalla socken	1 st	V 2160 (H340)	Stenyxa tunnackig (fragment)
	1 st	V8389	Stenföremål med bikoniskt hål
	1 st	V2160 (H220)	Flintyxa eggfragment
	1 st	V 2160 (H326)	Stenyxa tjocknackig
	1 st	SHM (utan nr.)	Skafthålyxa båtformig
	1 st	V 2160 (H180)	Skafthålyxa enkel
	1 st	V 2160 (H301)	Skafthålyxa enkel

Slut på Lars Löfstrands fornminneskatalog.

Fornfynd enligt prosten Munktells dagbok 14 juli 1817

Eftermiddag reste Iwerus med Theofron till Nortuna för att handla några gamla lämningar som en torpare hittade i vintras uti Korgesta grusgropen. Nämligen strids- och offeryxor samt kilar av flinta och annan sten.

Stenyxor upphittade 1967-1992 (ej tidigare nämnda)

(enligt markägarna)

Korgesta	2 st	Tunnackiga stenyxor
	2 st	Trindyxor
Kylösa*	2 st	Hålmejslar
	2 st	Skafthålyxor
	1 st	Trindyxa
	1 st	Tunnackig stenyxa? (eggdel)
	3 st	Stenyxor, enkla
Nibble	1 st	Skafthålyxa, funnen vid högen vid ån
Tallbacka	1 st	Skafthålyxa
	1 st	Tunnackig stenyxa
	1 st	Stridsyxa, praktexemplar
Väsby	2 st	Skafthålyxor (varav en trasig)
* Kylösa t o m 1999

Sammandrag över Sevallas stenyxor

Gårdsbestämda stenyxor funna fram till hösten 1992. (Kylösa till 1999).

Gård	Trindyxor	Hålmejslar	Tjocknackiga	Tunnackiga	Flintyxor	Skafthål	Övriga	Summa
Attersta		4		3	3		10
Bispebo					1		1
Bro				1	2		3
Kinsta	1	1	1		1		4
Korgesta	3	3		2	1		9
Kyrkskogen					1		1
Kylösa	2	2	1	1	2	4	12
Mälby					1		1
Nibble	1				4		5
(Rogesta)?					1		1
Skogsbro			1				1
Sevalla socken (Hedensbergs samling)			1	1	1	3	6
Tallbacka					1	2	3
Vrian						1	1
Väsby		1	2		5		8
Sevalla skola (ej gårdsbestämda)				2			2
Summa stenyxor	7	11	6	9	3	28	4

Övriga stenredskap

Attersta	Kvarts, flintavslag samt två stycken slipstenar av kvartsit. Keramik
Kinsta	Skifferspets
Korgesta	Se anteckningar om Muncktells dagbok. Keramik och kvarts
Kylösa	Slipsten (mindre), , flint- och kvartsavslag, Keramik, stenredskap, 20 st. slip-, knack- och malstenar. (Bryne av ”hundbenstyp” bronsålder)
Sevalla	Sten med bikoniskt hål, kniv av skiffer samt en flintspets

Källor

Mårten Stenberger: Det forntida Sverige.
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1917
Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1965-66. Lars Löfstrands artikel.
Riksantikvarieämbetets inventering 1988-89. Sevalla socken.
Jan-Olov Johanssons förfrågan till markägarna om fynd 1967-92.
Prosten Muncktells dagbok, Sevalladelen, av Magdalena Hellkvist.
Karta erhållen av Elisabet Nyberg-Olsson Uppsala.
Fotografier från arkivet i Sevalla bygdegård.

Jan-Olov Johansson

Boplatsbeskrivningar

2012-09-142014-08-26 Fredrik Westermarck

Atterstaboplatsen

Attersta boplats nämns första gången år 1913 av forskaren Eskil Olsson. Boplatsen är belägen N.V. om bron över Lillån och invid skogskanten. Det är ett soligt och lugnt läge – alldeles ovan den dåvarande havsstranden. Strandlinjen gick då 40 meter över havet. En begränsad undersökning har gjorts av boplatsen och man fann, förutom de krukskärvsfynd som tidigare Atterstaägare gjort, en del krukskärvor som var dekorerade med gropar, kamstämplar samt en del avtryck som liknar snöravtryck.

Vid boplatsen har man även funnit fyra håleggade stenyxor, kvarts och flinta. Arkeologer som jämnfört materialet från Attersta med andra boplatsfynd skriver citat: Sammanfattningsvis kan konstateras, att inslaget av för gropkeramikens främmande mönster är särskilt framträdande från Attersta”

Längre än konstaterande av kontakt med åkerkulturen vågar författaren (L. Löfstrand) inte gå. Författaren konstaterar också att Atterstaboplatsens invånare bör ha haft ett starkt samband eller bebotts av folk bekanta med båtyxkulturens föremålstyper. En sammanfattning av Attersta-boplatsens undersökning finns i Västmanlands fornminnesförenings årsbok, 1965-66.

Kylösaboplatsen upptäckt 1989

Kylösas stenåldersboplats är belägen vid och på tomten till Kylösa 1:20. Vid en sökning efter en gammal torpgrund inom detta område påträffades keramikdelar med mönster och gropar.

En jämförelse gjordes av tomtägaren, J-O Johansson, med Länsmuseets krukskärvsmaterial från Fågelbacken (Hubbo). De funna skärvorna innehöll samma dekorationer som skärvorna från Fågelbacken, varvid museets arkeologer kontaktades. De besökte platsen och fann i trädgårds-landet ett stort antal krukfragment från olika slags kärl, två flintavslag och en del kvartsavslag.

Höjdläget är cirka. 40 m.ö.h. Materialet som arkeologerna fann inom boplatsområdet och läget i naturen gjorde att de bedömde att det rörde sig om en stenåldersboplats från den gropkeramiska perioden för ca 5000 år sedan. Krukskärvsmaterialet innehöll dekorationer från den äldre delen av den nämnda perioden men det fanns enstaka skärvor från stridsyxkulturen. Andra fynd som gjorts i trädgårdslandet är en liten slipsten som har använts för att vässa spetsiga föremål och två halsbandsdelar.

Krukskärvorna från Attersta saknar de äldre och storgropiga intrycken i skärvorna. Dessa finns hos Kylösas och Korgestas (Rosendal) keramiken.

Mälby-Vinterkärret (en inäga till Kylösa)

Under våren 1990 planterades ett hygge på Kylösa mot Mälbygränsen. Markområdet såg ”slitet” ut och två stenyxor, hålmejslar, har hittats på inägan Vinterkärret. Det fanns keramik vid en eldhärd samt på en åsen intill inägan. Skärvorna hade samma struktur och utseende som de vid Kylösas stenåldersboplats. Platsen har ett bra solläge vid utloppet från Vinterkärret som då var en grund sjö straxt ovanför den forntida stranden. Eftersom endast en mycket begränsad undersökning av området har gjorts kan man inte med säkerhet säga ifall området har varit en fast boplats eller en tillfällig uppehållsplats. Fyndplatsen är inte registrerad.

Korgesta – Rosendal

Denna boplats upptäcktes 1990. Krukskärvor vid Rosendal såg likadan ut som skärvorna från Kylösas stenåldersboplats. I september kom arkeolog Elisabeth Nyberg tillbaka med material som han hade lånat från Kylösas boplats. Ett besök gjordes hos Sven-Åke Eriksson i Rosendal. Keramikskärvor samt mycket kvartsavslag vittnade om att en boplats med all sannolikhet har existerat vid platsen.

Enligt Elisabeth Nyberg skulle detta i kombination med läget i naturen och höjdläget (40 m.ö.h.) vara tillräckligt för att få platsen godkänd som en stenåldersboplats. När Sven-Åke Eriksson byggde sin villa en bit NV om fyndplatsen fann han två stycken trindyxor. Korgesta-Rosendals e.v. stenåldersboplats bör hålla samma ålder som den vid Kylösa cirka 5000 år.

Sevallas kända stenåldersboplatser med dess fyndmaterial samt yxor från olika stensålderskulturer vittnar om att bygden har en mycket gammal kultur. Det gynnsamma höjdläget där skogsmark omsluter en slättmark med Sagån (den tidigare havsviken) som livsnerv har gjort det möjligt för folk att bo och få sin utkomst inom området – under skilda tider. Stenåldern övergick sedan i den tidsperiod som benämns bronsålder. Bronsåldern omfattar tidsperioden för 3500-2500 år sedan.

Källor

Jan-Olov Johansson

Sevallas stenålder

2012-06-302016-03-01 Fredrik Westermarck

– – – och efter den senaste nedisningen började landet åter resa sig ur havet. När inlandsisen smälte undan från Västeråstrakten, för ca 9500 år sedan, var området täckt med vatten. Ett brett sund över mellansverige förband Östersjön med Nordsjön. Under de följande 1500 åren avlagrades den brunaktiga glacialleran i havet. Den leran återfinns bl.a. inom Västeråsområdet. En kalkhaltig ström från Gävletrakten förde med sig kalk som avlagrades i leran. Området inom Sala – Enköping – Västerås innehåller stora utfällningar av denna kalk. Den närmaste tiden efter att isen hade dragit sig tillbaka var landhöjningen ca 10cm/år. Idag är höjningen 0,5cm/år i Mellansverige.

För 7500-8000 år sedan låg strandlinjen vid ca 60 m.ö.h. De högre kullarna i Sevalla syntes då ovan vattenytan. Det var områden mot Tortuna och en del bergkullar mellan Kinsta-Bispebo samt ett antal bergklackar mot Simtuna. Dessa öarna ingick i den dåvarande yttre skärgården.

Sevallaslätten var vid den här tiden täckt av ett 20 m djupt hav. Landhöjningen fortsatte och land steg ur havet – men inte regelbundet . Under vissa perioder återtog havet förlorat område. För cirka 7000 år sedan inträffade en sådan förändring. Havslinjen hade då kunnat vara nere på 40 m nivån men havet steg åter.

I de högre områdena i Västmanland bodde det en fast stenåldersbefolkning. De levde som naturfolk och livnärde sig på jakt och fiske samt vad skogen kunde ge. Deras främsta redskap var den så kallade trindyxan, en yxa som tidigare varit grovt tillslagen och med endast eggen tillslipad. Trindyxorna blev senare helt slipade. Trindyxor som har hittats i Sevalla beräknas vara ca. 5000 år.

Den ”första” fasta befolkningen kom till Sevalla för cirka 5000 år sedan. Havsnivån låg då på 40 meter och det är gränsen mellan jord och skog runt nuvarande Sevallaslätten. Området var en havsvik med öppningen ned mot Bredsdal-Simtuna och vattnet stod 5 m över nuvarande åkermark. Skog omslöt hela viken. Sagån hade sitt utlopp i viken vid bygdegården och Lillån hade sitt utlopp vid Attersta-Kinsta. Det bör ha funnits goda boplatslägen runt denna havsvik.

Den första kända befolkningen

Folket som levde här för 5000 år sedan hade ett milt klimat och skogarna bestod av lövträd och tall. Havet var fiskrikt och det fanns gott om säl i trakterna. Skogarna var stora. Folket valde sin boplats där försörjningen kunde ordnas och vid ett lämpligt läge i naturen.

Sevallas först kända befolkning tillhörde den s.k. gropkeramiska kulturen. De var i första hand ett jägar- och fiskarfolk och vad naturen hade att erbjuda. Dessa människor fann sin trivsel huvudsakligen i kustlandet och i någon mån vid stränderna av större insjöar. Benämningen gropkeramisk kultur härrör sig till en för dessa kustboplatser karaktäristisk lerkärlsform – ett spetsbottnat grovt lerkärl med en eller flera rader med intryckta gropar. Kärlen kan ha sådana gropar som enda dekoration eller i kombination med streck, kryss eller linjer. Man räknar med att detta folk hade lätt att anpassa sig och och var som alla naturfolk praktiska lagda. Där de kom i beröring med ”stenåldersbönder” lärde de sig att odla lite och hålla boskap, främst svin, men bönder på heltid blev dom inte.

Man räknar med att de var goda sjöfarare. Hur bostäderna såg ut vet man inte säkert men deras gravar var omsorgsfullt gjorda med offergåvor till både män och kvinnor. Man vet inte om ”gropkeramikerna” flyttade med vattnets tillbakadragande eller om de ändrade sin livsform till de nya förutsättningarna som strandängarna erbjöd.

En ny kultur och levnadssätt med en ny form på stenyxor, ”båtyxor”, kom efter den gropkeramiska perioden. Den nya kulturen har fått benämningen stridsyxekulturen eller båtyxefolket eftersom de nya yxorna hade en båtaktig form och en del med hål för skaftet (de äldre yxorna saknade hål). Ceremoniyxor fanns och var mer välgjorda. Ett praktexemplar har hittats vid Tallbacka.

Båtyxefolket levde främst av boskapsskötsel. De har vistats där det har funnits bete och vatten. Svedjebruk har förekommit för att få nya betesmarker och åkrar för att odla korn och vete.

Från denna kultur är endast ett fåtal boplatser registerade för Mellansverige och då med svaga kulturlager. Fynden av 27 skafthålyxor vittnar om att båtyxfolket har hållit till på Sevallaslätten. De har använt sig av Sagåns och Lillåns dalgångar för sin utkomst.

Källor

Jan-Olov Johansson